Marias villervalla

Svart kärlek

2012-01-27T21:41:00.002+01:00

Min 30-årspresent och objektet för en pinsamt materialistisk lycka. Har drömt om en sådan i flera år men aldrig haft råd förrän jag fick den nu av familjen. Nu var det visst bara att försöka lära sig hantverket också... Tack och lov för att det finns andra intresserade på forum och bra videor upplagda på Youtube.

Kaffebönor från Costas och Kahls i present från vänner.

Finns det något vackrare en gyllene mörka kaffebönor i en vit kopp?

Ett första försök att skumma mjölk. Lång väg kvar men en början. Hemmagjorda apelsinbiscottis till.

I rörelse

2012-01-25T23:13:00.009+01:00

Någon mer än mig som aldrig blir nöjd med sin bloggs utseende? Jag har en ovana att ständigt byta utseende på denna sida och just nu får den som läser exempelvis stå ut med en i princip oläslig sidobakgrund innan jag kommit på att byta färg mot något mer läsvänligt (eller om jag rentav ska byta template helt och hållet eller gå tillbaka till Wordpress!). Folk brukar påpeka att jag byter utseende på bloggen oftare än jag skriver något och ärligt talat är det nog sant.

För länge sedan döpte jag min blogg till Marias Villervalla eftersom jag hade en idé om att en blogg ska avspegla den som skriver den. Och jag är en rätt spretig person. I min villervalla av föräldraskap och småbarnsliv och akademiska funderingar kring högre utbildning, litteraturvetenskap, humaniora och genusperspektiv har bloggen blivit en samlingspunkt där jag kunnat knyta samman alla delar som är jag. Att skriva blogg är för mig att se min egen väg i villervallan, att låta ordet vara i rörelse och leda framåt istället för att låsa det i en fast vald representation. Under åren har villervallan blivit en slags levande organism i sig, en del av mitt brokiga jag som har levt eller gått i idé allt efter vad som skett i mitt liv. Just därför har den heller aldrig funnit någon fast form i det yttre. Den byter skepnad och omskapas på samma sätt som jag själv söker nya vägar. Jag hoppas att den som läser det här står ut med en sida under ständig konstruktion.

Att gå vidare

2012-01-23T13:34:00.003+01:00

Jag har börjat ta tag i saker nu. Sådant som jag skjutit på och inte haft mod till under flera år. Att gå vidare ur en problematisk situation är inget man bara bestämmer sig för. Det är en viljestyrka att klamra sig kvar vid en tuff process av olika hinder som måste forceras. Det är inte bara att bita ihop, rycka upp sig och gå vidare. Det är att modigt fortsätta sträva mot ett mål och på vägen tålmodigt ta itu med vad än som måste fram i ljuset. Även om det gör ont eller om ens stolthet får sig rejäla törnar. En del hinder är yttre omständigheter, en del hinder är ens egna självuppbyggda begränsningar och en del hinder är andra människors ageranden. Att gå vidare och ta sig an saker på ett konstruktivt sätt är att ha modet att erkänna att man inte är en perfekt person som kan fixa allt. I vissa situationer i livet spelar det ingen roll hur driftig, ambitiös, framåt och envis man är. Vissa skeenden i livet är så svåra och smärtfyllda att det behövs nya ögon och objektiva perspektiv innan man kan gå vidare. Just nu försöker jag erkänna att jag faktiskt inte förmår att fixa det här själv. Inte för min egen skull, utan för en annan människas skull måste jag reda ut det här tillsammans med andra.

Vändpunkt 30

2012-01-22T01:16:00.015+01:00

Den senaste tiden har inte varit lätt. Ibland har det känt som om allt skulle drabba just mig. Det har varit lätt att gå ner sig och fastna i onda tankar och mest känna bitterhet mot all otur. Mår man så när man just ska fylla 30 år är det extra lätt att se saker i ödesmättat ljus. Var det så här livet skulle bli? Vad har jag egentligen gjort av de senaste åren då jag mest stretat på i ständig motvind?

Jag har nu tagit steget över 30 år. Jorden gick inte under. Och underligt nog har jag de senaste dagarna börjat känna mig mer tillfreds än någonsin. Visst, jag är fortfarande utan jobb och inkomst, doktorandtjänster ligger ute utom räckhåll och troligen kommer mina vänner ha en vardera professur innan jag ens är i närheten av att gå på mitt första högre seminarium som avlönad. Men saken är den att den här balansen som börjat infinna sig beror på ett antal vändpunkter när botten liksom är nådd. När saker inte kunde bli mycket värre.

För några dagar sedan fick min sambo mig att inse att jag var på god väg att fastna i något som inte var jag. Ett destruktivt beteende att se motgångar som en del av vem jag är och vem jag ska bli. Motgångar och misslyckanden är inte jag. De har bara oturligt nog råkat komma lite många på en gång. Men de är fortfarande ingen del av mig själv och vem jag kan bli. Det var en viktig insikt.

En annan viktig insikt var att det faktiskt finns människor omkring mig. Människor som faktiskt verkar tycka om mig oavsett vilken akademisk status jag har eller inte har. Även om jag totalt fallerat som student. Något som jag min dotter, 7 år gammal, länge försökt säga men jag inte förstått. De senaste dagarna i samband min födelsedag har alla glada tillrop och gratulationer påmint mig om dessa människor omkring mig. De är där för vem jag är, inte för vad jag åstadkommit eller inte åstadkommit. De har inte försvunnit fastän jag fortfarande inte har en PhD. Att inse detta gjorde att började förstå att jag omedvetet byggt upp en mörk självbild som faktiskt inte är jag. Den var bara delar av mig själv, mina sämsta delar förklädda till en helhet. Istället för att se mig som en misslyckad student med aldrig på allvar påbörjad D-uppsats är jag faktiskt så mycket mer. Jag är mamma till två underbart kloka barn, jag är en lyckligt lottad människa med goda vänner som både kunnat uppmuntra och våga säga sanningar, jag är en rotad trygg individ i varifrån jag kommer och var jag vill. Oavsett vad som händer vet jag var har mitt ursprung och var jag vill.

När jag nu är 30 år så inser jag att allt som jag sett som misslyckanden och otur faktiskt tvingat mig att inse vem jag är. Jag har aldrig rest jorden runt eller hoppat bungyjump men jag har gjort en massa misstag och lärt mig vem jag är. De här misstagen, misslyckandena och magplasken är faktiskt något som jag idag är tacksam för. Hellre 30 år av trial n' error än 30 säkra år av skyddad verksamhet. 30 år av rätt många misstag har gjort mig vuxen på ett sätt som 30 år av medgång aldrig kunnat göra. Jag vet vem jag är idag och jag trivs rätt bra i mig själv. För jag är en förbaskat mycket mer ödmjuk person idag än då jag var 19 år. Jag kommer att fortsätta göra dumheter och säga grodor, men som vuxen behöver jag inte vara perfekt och kommer därför lättare våga erkänna mina fel. Jag tror att 30 år och en känsla av att kunna stå för sina fel och att man inte är perfekt och därför kunna ändra sig, är den skönaste känsla som kan infinna sig i livet.

Nog nu

2012-01-14T16:27:00.002+01:00

Idag har jag lovat mig själv att sluta gnälla. I allafall sluta gnälla om privata saker ungefär som jag gjort i några år nu. Nog är nog. Nu kör vi!

Som det känns just nu...

2012-01-04T18:00:00.002+01:00

När det inte kunde blir värre.

2012-01-04T17:49:00.002+01:00

Och som ett brev på posten, när man trodde att mycket inte kunde bli värre, säger Försäkringskassan att de nollar hela ens SGI, dvs föräldrapenning. Inleder således det nya året utan jobb, utan föräldrapenning. Inkomstlös. Och jag har både jobbat och tagit ut föräldrapenning i rätt utsträckning, men byråkratin bakom det ansiktlösa ansvarsbefriade systemet som kallas Försäkringskassa har återigen slagit till. Man har inte mycket att sätta emot när en statlig jättekoloss med decentraliserat ansvar (det vill säga att samma ärende sprids ut över minst tre olika kontor i landet och anonyma handläggare bara skickar en vidare och avsäger sig allt ansvar för felinformation och slarv) säger att man gjort fel, även om man själv vet att man gjort rätt. Hoppas på mirakel nu. Att de faktiskt erkänner att de gjort fel (igen). Finns det ingen granskningsmyndighet för en statlig myndighet som varje år brutalt förstör och krossar så många oskyldiga människors liv?

God jul och gott nytt år!

2011-12-21T13:48:00.001+01:00

En julhälsning till nära, kära och alla andra som hittat till denna villervalla.

Vi styrs av bratz

2011-12-13T00:06:00.001+01:00

I lokaltidningen idag står det om juriststudenter vid Umeå universitet som återigen skämt ut sig. De har hyrt en lokal utanför stan i en liten by (eftersom att de är portade inne i stan från alla lokaler efter tidigare skandaler) och där uppträtt som riktiga svin. Rivit sönder och spytt ner för den stackars byaföreningen som nu efteråt stått och skurat uppkastningar.

Var börjar man att kommentera om något så idiotiskt utan att sparka in öppna dörrar? Är det överhuvudtaget värt att bli upprörd över? Ska jag bara moralisera nu? Nej, det finns en anledning att reagera och bli förbannad. Det finns ett mönster i samhället idag och vad unga människor i en god position i samhället gör samt det ansvar de inte väljer att ta. Och det är den som gör mig arg.

Till att börja med kan man fastslå utifrån uttalandet i intervjun på VK att dessa studenter inte är en del av Juristföreningen. Alltså ingen del av kåren. Av antalet på festen så var det inte en majoritet av studenterna vid den utbildningen heller, kanske låt säga en fjärdedel av den totala studentmängden. På så vis rör det sig bara om några oansvariga dumma människor utan speciell sponsring. Men samtidigt drar jag mig till minnes hur jag förra året som ännu aktiv utbildningsbevakare vid Humsek noterade ett stort gäng drängfulla juriststudenter som stod utanför Lindell-entrén vid universitetet och levde rövare en helt vanlig vardag. Att de var en studentförening och höll på med organiserad nollning var inget tvivel om. Vår ordförande var tvungen att ingripa och säga till dem då innan de ställt till med skada. Och året dessförinnan skämde Hhus-föreningen ut sig genom att anordna en sexistisk middag för kårpengarna. Det enda försvaret de hade att komma med var att de ju även anordnat en middag där en man var det avklädda sexobjektet på scen. Det var liksom okej då. Sexistiska objektifieringar är okej då det drabbar båda könen vid olika tillfällen liksom. När kåren menade att studentföreningen som är finansierad av kårpengar skulle ta sitt ansvar hördes röster från föreningen om att de minsann gjorde vad de ville. Kåren skulle inte komma och snacka inför dem minsann.

Och det är någonstans här jag börjar bli arg. För vad är det i samhället idag som gör att så många unga människor i en god samhällsställning, vid prestigeutbildningar som påstås ligga i framkant och vara landets hopp, hyser ett sådant förakt mot ansvar? Hur kommer det sig att det gång på gång är denna del av studentpopulationen som skämmer ut sig och samtidigt lyckas visa att de inte bryr sig om var deras pengar kommer ifrån och vilket ansvar det innebär och att andra människor måste stå och sopa upp både bokstavligt och pressmässigt efter dem? Vad är det som gör att så många unga människor idag går på festen för andras pengar men vägrar sopa upp efter sig?

Sett ur ett större perspektiv. Det som verkligen gör mig arg. Det som egentligen inte berör studenkårssammanahang är hur dessa idiotiska studenter representerar samhället av idag. Den senaste tiden har det fullkomligen haglat i sociala medier av korkade uttalanden från unga personer med makt och god position i samhället. Personer från Moderata ungdomsförbundet har gjort hitlerhälsningar och bara skrattat åt anklagelserna (mycket kul skämt enligt den åtalade) eller kastat glåpord mot lärare på Twitter med epitet som antytt att läraren ifråga varit dålig för att han bara var en "fattig". Uttalanden av Arkelsten i media och historeförfalskningen av kampen för ett mer jämlikt och jämställt land har i år gått närmast till historien. Annie Lööf som hyllas som ung och genial, har i sin tur hyllat Margeret Thatcher. Nu senast i raden av dumma uttalanden från kategorin "rik, ung och dum med makt" var Katrin Zytomierska som hängde ut sin barnflicka på sin blogg och visade en otäck förlegad människosyn från livegenskapens tid i hur hon resonerade.

Ska man summera alla idiotiska uttalanden och uppträdande som florerat i media idag så är de betydligt mer skrämmande än när Juholt (tillsammans med många borgerliga riksdagspolitiker) fått dubbla bostadsbidrag. Det är mer skrämmande än när högerextrema partier tar sig in i riksdagen. Det handlar om en ung, bortskämd generation som har pengar, makt och medialt utrymme men totalt saknar ansvarskänsla, empati och insikter om varifrån allt det goda på deras bord som de får kommer ifrån. Det handlar om en ung bratz-generation med förakt mot ansvar. När juriststudenter, de som går i utbildning för att axla ett stort samhällsansvar, gång på gång skämmer ut sig och låter någon annan skura spyor är det mycket symtomatiskt. Precis som när Arkelsten med flera trampar på tusentals människors kamp för rättvisa genom att ta den historien från dem och tillskriva den kampen förtryckarregimen i bästa diktaturstil.

Det handlar om ett samhälle idag där pengar och status innebär frihet från ansvar, rätt att skratta föraktfullt åt de som inte haft lika tur i livet att födas rika och en jävla underlig retorik om att den fattige ska "göra rätt för sig" i moderaternas nyretorik kring vad arbetspolitik ska vara i samhället. Idag uppmuntras alla att bli entreprenörer, vara med och bidra till landets tillväxt genom innovationer inom teknik. Bland alla tomma buzz words som näringslivet gett egenvärde har människan blivit en underlig mätbar produkt så länge hon inte sitter på samhällstoppen och kan ge direktiven att öka lönsamheten eller avkastningen. Människovärde, ansvar och empati väger idag lätt när den rika unga generationen sitter på sina julfester eller på Twitter och skrattar åt de som ska sopa upp efter dem eller ta hand om deras barn. Vi styrs av samhällsfrånvända, bortskämda unga bratz. Jag är förbannad.

Ordlöst

2011-12-08T14:14:00.001+01:00

Alla dessa ord som kunde skrivits men aldrig skrevs. För egentligen säger Tranströmer allt.

Om just idag och om så mycket mer.

Ett episkt långt inlägg om att få barn och när man beslutar sig för ansvar för liv.

2011-12-06T22:43:00.001+01:00

En bekants blogginlägg och facebook-status fick mig att fundera idag över föräldraskap, ansvar och liv. Rätten till mitt liv som kvinna att göra vad jag vill med min kropp och mina drömmar. Likväl rätten för ett barn att ha ett liv i sin kropp och att få chansen att drömma egna drömmar. Och ansvaret man tar för ett barn som man föder, ett barn som får livet. Det här är ett episkt långt inlägg. Jag förvånas ständigt över att folk hittar till denna sida och ser man på sökfeeden till höger verkar det som om vissa till och med återvänder hit. Om det beror på att någon finner ett intresse av det som står här eller roas avmina naiva narcissistiska utlägg må vara, läsandet är frivilligt och härmed är läsaren varnad för en text som kommer att kännas som om den aldrig tar slut och varken är klar eller uppvisande någon tydlig disposition. Den röda tråden är att jag grubblar. Över barn. Över liv. Över en kvinnas möjligheter i samhället om hon föder barn. Över ansvaretför ett barn. Över att vara vuxen. Över den svåra ekvationen att förverkliga sina egna drömmar men ändå ansvara för någon annan som kanske drabbas av dem. Över rätten till egna val och att samtidigt ta ansvar för en annan människa.

Jag fick mitt första barn då jag var 22 år. Hon var planerad. Som den goda lärarstudent som jag var hade jag praktiskt planerat in henne mitt mellan historieblocket och svenskablocket då jag ändå hade varit tvungenatt göra studieuppehåll på grund av kursupplägg. Mitt försök att få barn så tidigt ska inte ses utifrån någon föreställning om att jag var bortskämt optimistisk om att kunna bestämma över att få ett barn på en exakt månad. Det handlade om krass tidsrealism. Som adopterad har jag alltid varit i högsta grad medveten om att barn inte är något man kan ta för givet hur mycket man än vill ha dem. De kommer när de kommer och ibland kanske de inte alls vill komma. Jag har som adopterad aldrig (förrän möjligen nu på sistone genom Instagram) grubblat mycket över mitt biologiska ursprung mer än som trevlig kuriosa(alla SD:ares fördomar till trots tänker jag som adopterad lika lite påmitt biologiska ursprung som en västerbottning tänker på sin gammelfarfars halländska moster) men tidsaspekten för att få barn har alltid varit närvarande för mig. En fertilitetsutredning kan ta år och en adoption kan för varje barn ta många, många år av väntan. Jag ville inte vänta och sedan ångra mig. Dethandlade inte om att jag var barnkär eller hade en romantiserad syn på gulliga bebisar. Jag tillhörde aldrig de där tjejerna i skolan som satt barnvakt eller sa att bebisar var söta. För mig var de skrämmande, jobbiga och troligen överreklamerade. Det handlade helt enkelt om att börja i tid. Förr eller senare skulle jag ju vilja ha familj så traditionell som jag alltid varit. Alternativet, hos den då karriärinriktade 22-åringen var då eller att vänta tills alla de långa studierna var klara och foten var rejält inne i ett fast lärarjobb med stabil och bra lön. Jag tänkte det var bäst att ta det säkra före det osäkra och börja i tid. Använda studieuppehållet till något som ändå skulle hinnas med sedan.

Mycket praktiskt. Sedan fick jag en oplanerad graviditet och ett lika oplanerat missfall. Plötsligt var den känslostyrda barnlängtan där. Min dåvarande sambo och jag fattade först ingenting. Det var bara tomt. Vi förstod varken att vi väntat barn i några veckor eller att vi förlorat det barnet. När vi kom hem hade min dåvarande svärmor lämnat en chokladask och ett brev på bron där det stod att hon beklagade vad som hänt och att ett barn alltid är välkommet när det än väljer att komma och saknat om det förloras. Det här barnet hade varit välkommet. Då började vi känna. Vi sörjde det där barnet som aldrig kom.

Hur kunde någon man inte ens vetat funnits vara så saknad? Hur kunde mankänna sig så tom, trasig och halv då man trott sig ha en hel kropp? Varför kändes det som att någon riktig människa hade förlorats då vi inte ens vetat om graviditeten och barnet ifråga bara var några cellklumpar? Det gick inte att förklara men det kändes och släktingar i vår omgivning som hade haft missfall förstod. Ett barn är ett barn oavsett om det bara är några cellklumpar. Det har ett värde i sig även om det är oplanerat eller rentav oönskat. I vår halvateistiska släkt hade det inget att göra med religion, inte heller medicinsk exakthet. Det var något som bara kändes. Men vi sa aldrig något om detta då personer i andra sammanhang talade sig varma för kvinnors rätt till att bestämma över sin egen kropp och besluta om att döda ett foster. Dels såfick vi inte ihop att på ett sätt tycka så också och att dels i hjärtatha mist ett barn som dessa personer skulle ha kallat ett embryo utan rätt till liv. Ståndpunkterna gick inte ihop efter att vi förlorat ett barn som med säkerhet skulle vara klassat som det livsodugliga embryot som abortförespråkarna talade om som en otäck cysta ur enbart jämställdhetsperspektiv. Mitt framväxande genustänk och känslorna för det förlorade barnet gick inte ihop. Det här var bortom religion och bortom medicin. Det var utan tvekan en tacksam kliché för abortförespråkare att använda som argument om den subjektiva, osolidariska kvinnan som satte den egna patetiska upplevelsen före den systerliga solidariteten med de irländska kvinnornas kamp för ett rättvist samhälle bort från patriarkatets långa förtryck och barnsängsdöd. Jag teg mest för paradoxalt nog var mitt känslostyrda språk då, det som ofta brukar tillskrivas det kvinnliga, nedtystat av maktens patriarkala medicinskt och politiskt exakta språk. Mot exakta argument har en kvinnas känsloretorik inget att säga emot. Man är hellretyst. Fadersspråket väger mer än modersspråket även om det talas av kvinnor all systerlighet till trots.

Ett år senare ungefär kom Li. Och det slumpade sig så att hon kom till oss som planerat. I juni alldeles efter att terminen tagit slut och sista uppsatsen var klar. Mina manliga kurskamrater i uppsatsgruppen hade från den ofta felaktigt påstådde matchoaktige handledaren fått utstå många goda råd kring förlossningar, ansvarsfullt föräldraskap, jämställt fördelande av hushållssyslor med barn i närheten och detaljerade redogörelser för födsloögonblickets blodiga lycka i relationtill kvinnans heroiska kamp i sitt livs största slag (de studenter som idag påstår att den läraren är en okänslig machoman har aldrig haft ett längre samtal med honom kan jag försäkra. De flesta livsråd om familj, jämställdhet och barn som jag bär med mig idag härstammar från ett litet, bokfyllt lektorsrum någonstans i humhuset). Av närmast fobisk rädsla för ännu ett missfall tiggde jag (fullkomligt desperat och ovärdigt i telefon) till mig ett extra tidigt ultraljud redan i vecka elva och jag kommer aldrig att glömma när jag såg Li vinka till mig för första gången. Bara elva veckor gammal, knappt ens ett foster men med en egen helt perfekt kropp. Armar, händer, ben och fötter, hals och huvud. Två små händer med vardera fem fingrar vinkade på ultraljudsskärmen till ossoch två små ben gjorde söta karatesparkar eller glädjeskutt. Jag undrarom alla abortförespråkare som stödjer sig på ideologisk genusteori settett foster i vecka elva. Jag har både genusteori i huvudet och bilder av min förstfödda som en livlig krabat på elva veckor och mitt förstånd är nog fördunklat efter det sistnämnda.

Hursomhelst så kom Li där i juni 2004 då jag var 22 år och mitt i min utbildning, bodde i ett litet hyrt hus i skogen och hade ett mycket tryggt socialt skyddsnät omkring mig. Som relativt ung förälder boende i en liten by långt från min studieort tappade jag givetvis i princip allt socialt umgänge som var studierelaterat (om jag nu inte gjort det innan jag fick barn bara av att bo ute i periferin). På samma gång som det kändes underligt att aldrig ha något att göra med de mesta kurskamraterna, missa alla fester och att bli förknippad redan innan jag fick barn med medelålders studenter med tre-fyra barn i villa utanför Stöcke, var det även skönt att slippa stämplas in i studentnormen. Normer har aldrig varit min grejäven om jag varit traditionell. Underligt nog. Och jag och min dåvarande sambo hade goda vänner, vänfamiljer och släktingar i närheten.Det var en trygg uppväxt som Li hade i några år där. Studierna gick på räls. Lärarexamen i sikte och allting prydligt.

Så till slut. En slags för tidig 30-årskris i kubik. Ville mer, ville studera mer. Inte bara lärarutbildning. Ville så mycket mer. Inte fastnai någon nedläggningshotad skolas administrationsproblem. Inte bli kurator för att barnen på skolan mådde dåligt och skolan hade inte råd med en kurator. Ville ägna mig åt mitt ämne. Litteraturvetenskap med digital inriktning, litteratursociologi och söka förståelse för berättelsernas form och innehåll i kontakt med det digitala samt hur detpåverkade läsar- och författarkontexterna. Ville forska. Och jag började fundera på vad jag ville mer. De outtalade kraven på att ta övergården hemma gick inte alls ihop med allt annat. I fem år hade jag botti skogen av hänsyn till min dåvarande sambos idrottstävlande och jag hade tappat allt för många vänner. Ökade gräl där en tvåårig Li till sist förklarade för mig att hon hade "en död fågel" i sin mage varje gång mamma och pappa bråkade var nog. Vi separerade tre månader efter bröllopet, en klassisk grej man gör då man inte vill inse att saker är på väg att gå åt skogen. Nio månaders bröllopsplanerande i kaos med en mardröm till usel bröllopskoordinator, påfrestande gräl om själva bröllopet och en hos mig känsla av att det var mitt eget bröllop inte vårt. Skilsmässa. Ett fruktansvärt beslut. En fruktansvärd tid. En dåligskilsmässa och ett liv i kaos. Bodde hos vänner i stan hela hösten och vintern innan jag fått tag i en egen lägenhet.

Idag, ungefär fem år senare är jag inte än på fötter. Livsplaneringen som jag så noga lagt upp fick sig en rejäl törn och ekonomin också. Den ekonomi som jag ofta tjatat om här på bloggen började ungefär då. Det ärdumdristigt att separera utan riktig inkomst och med ansvar för ett barn, det är dumt att inte se till att man äger bilen man tror att man äger, att börja studera dubbla avancerade studier samtidigt som man genomgår en skilsmässa och har ansvar för ett litet barn. Det är dum attta på sig en gemensam skuld för att man inte orkar bråka. Det är dumt att tro att man hinner med två examen på avancerad nivå (dvs hinna ta 90hp) på enbart en termin samtidigt som livet är i kaos bara för att rymma det inom CSN-bidragets gräns. Givetvis gick det inte. Jag klarade nästan av allt men föll på mållinjen och kämpar än idag för att få klartde där irriterande sista poängen. För utan studiemedel med ett litet barn kan man inte koncentrera sig och prestera på den nivån. Man måste iförsta hand försörja familjen. Allt annat är egoism även om man vet om att ett färdigställande av studierna är det som i längden ger en stabil ekonomi. En akademisk lång utbildning är på dagens arbetsmarknad bara i vägen när man söker vanliga jobb. Ingen vill ha en högutbildad småbarnsmamma för att mocka stall eller vända hamburgare då de kan få en16-åring som inte känner till sina rättigheter och kan jobba nattskift utan att ens begripa att ta ut lön för det. Det var erfarenheten jag lärde mig efter över sextio jobbansökningar, dörrknackningar vid butikeroch hamburgerställen och städfirmor när socialtjänsten ställde mig utanför sitt system på grund av studierna och studierna ställde mig utanför arbetsmarknadens system.

Jag hade tur. Efter ett miserabelt år då jag levde på andras pengar och kämpade med studier, pågående skilsmässa och att vara ansvarsfull mamma,fick jag slutligen jobb på studentkåren. Mina egna studiesociala problem och fastnande mellan utbildningssystem i jakten på forskarbehörighet hade gett "gå till botten med allt"-människan ett spåroch jag hade följt det till den grad att jag kunde mer än många andra om studenters situation i rättsystem och hur utbildningsysstem fungerade. Under två år jobbade jag som arvoderad utbildningsbevakare. Ett fantastiskt jobb. Fantastiskt att få hjälpa andra studenter. Att få göra något som jag önskat att någon gjort för mig då jag var en vilsen dumdristig student som försökte allt utan att fatta gränserna för ork. Ett slitigt och tufft jobb med arbetsgivare yngre än en själv som kom och gick i början det första året men otroligt lärorikt och spännande. En låg lön på studentnivå av solidariska skäl enligt kåren, ingen sjukpenning, ingen pensionsgrundande lön, ingen semester men väl generösa flextider och möjligher att utvecklas om man hade eget driv. För att få ekonomin att gå ihop jobbade jag extra som historiekonsult åtkommunen i ett EU-projekt. Från att inte ha fått några jobb alls jobbade jag 150 % och studier och barn blev lidande för att jag skulle ha råd med just studier och barn. Under den här tiden umgicks jag mest med doktorander eftersom att det var så få andra studenter på avancerad nivå inom mitt ämne. Ett fatalt misstag då det gjorde att jag ställde samma krav på mig som doktoranderna men utan att ha tillgång till deras verktyg, det vill säga metod- och teorikunskap. Ett passionerat intresseför ett ämne utan verktyg gör att man som student gräver sin egen grav och allting blir onödigt stort och svårt.

Jag avslutade två otroligt utvecklande år inom studentkårens utbildningsvärld och Humanistisk fakultets trygga korridorer av konstruktiva möten i dialog med att skaffa ett barn till. Det var inte planerat. Men det var välkommet. Signe var välkommen. Den ekonomiska situationen hade inte förbättrats sedan jag fick mitt första barn, snarare försämrats eftersomdet lågavlönade jobbet på kåren aldrig fått mig på fötter sedan skilsmässan. Jag var sjuk under större delen av graviditeten, även om jag jobbade in i det sista. Hade sådana svåra utslag och klåda att jag inte sov en timme på tre veckor när det var som värst och kliade mig blodig. En del av besvären kommer och går än idag. Det sociala skyddsnätet här i stora stan är inte i närheten med det fantastiska nät av extra barnfamnande armar som jag hade då Li var liten. Här måste den lilla familjen fungera mycket mer i sig själv. Det är långt från byns gemenskap kring ett barn som då Li växte upp. Men saker hade kunnatvarit värre. Och Försäkringskassan godkände efter mycket strul att jag kunde räkna min heltidsarvodering under två år som SGI-grundande även omdet ändå blev en mycket låg peng. Idag jobbar jag halvtid i projektformfram till jul och livet efter jul ser hoppfullt ut men ännu ovisst. Jagvet vad jag vill göra, jobba med humaniora och utbildningspolitik och samtidigt göra klart mina studier. En dag få forska om inte alla handledare gett upp hoppet om mig medan jag harvat runt med försörjningsekvationer utanför akademin. Jag vill en dag få den där stabila grunden för att ansvara för en familj som jag en gång tänkt mig.Ekonomi, fast jobb, ett rymligt hus där dörrar är öppna och barnen kan springa runt utan att vara rädda för att riva sönder en tapet för en hyresvärds förtret. Ett lugn kring vardagen som en god ekonomi och ett fast jobb ger. Jag är nära men ändå långt ifrån.

Man kan ifrågasätta varför jag skaffar barn, både nummer ett och nummer två, då mitt liv inte ser ut som jag själv skulle vilja. Man kan ifrågasätta var det ansvarsfulla i det är. Kanske har abortförespråkarna rätt och att en kvinna hellre borde välja sig själv, sin egen kropp och sin karriär än att föda barn i ett samhälle som ändå inte ger en kvinna möjligheter attskapa ett gott liv för ett barn på egen hand. Kanske hade jag varit en bättre mor och mer ansvarsfull om jag inte skaffat dessa barn och satsatpå mig själv först enligt vad man ska göra idag för att vara politisk korrekt. Politisk korrekt som för mig är något helt annat än hur det stulits till att bara exkluderande och naivt handla om en viss politisk grupperings trångsynthet och retoriksnack. Kanske är abort mer ansvarsfullt än att sätta barn till en värld där man som vuxen inte blivit den man önskat, iallafall inte under den tid man hade tänkt sig. Under en tid då jag studerade vände sig av någon anledning jag aldrig riktigt kommit i underfund med, många medkursare till mig och ville berätta som sina aborter. Jag lyssnade och förstod. Jag blandade inte inmina egna upplevelser av foster. Det var irrelevant i deras känslor, vad de upplevt. Deras insikter var deras och deras berättelser var deras. För dem var abort det enda riktiga och inget annat hade fungerat.Vad ska man säga om det? Vem är jag att bedöma om det kändes så för dem? Men själv hade jag aldrig kunnat.

Kanske är det mest ansvarsfulla man kan göra att våga sätta barn till världen hur den än ser ut och göra det bästa man kan för dem. Även om det går ut över en själv och ens karriär. Kanske är det rätta att modigtsäga att man inte kan hantera ett barn och göra abort. Kanske finns detinga rätt eller fel. Jag vet bara att jag i mitt hjärta aldrig kunnat göra abort efter att jag förlorade mitt första barn. Efter att ha sett hur fullt utvecklat mitt förstfödda barn var bara elva veckor känner jag en sådan genuin och stark vanmakt när jag läser om hur barnmorskor och sjuksköterskor tvingas stå och se på hur barn fullt levnadsdugliga överlever en abort och får ligga och frysa ihjäl, kippa efter luft tills de blir blå, gny och plågas ihjälp i en steril rostfri skål för att ingen vill ha dem. Vem vet varför? En mamma som inte hade möjlighet att ta hand om det och av någon anledning valde att hellre döda barnet än att adoptera bort det och ge det en chans. En ansvarslös omogen mamma som inte begrep vad hon gjorde? En person som inte tänkte klart? En person som tänkte klart att döden var det bästa för det barnet som ju ändå bara var ett foster, några celler och inget mer? Medan ett barn i samma vecka i förlossningssalen intill räddas till livet med alla tänkbara resurser, bäddas in i mjuka kläder, får en namnlapp, blir nöddöpt och får ligga nära sin pappas bröst för att fåvärme och mänsklig kontakt. Enda skillnaden är föräldrar. Den ena villeha det ena barnet, det andra barnet var oönskat och fick ligga som avskräde på ett operationsbord medan förtvivlade läkare inte fick ingripaoch mår psykiskt dåligt. En aborts praktiska smutsiga karaktär talas det sällan om, hellre citeras ideologier och teorier lika kalla och orubbliga som kyrkors fundamentalistiska dogmatism åt andra hållet.

Mitt liv hittills, i stundande oundviklig 30-årskris om hörnet, är ingen rak räls av kärnfamiljebildning som jag tänkt mig. Ekonomin och att jag var sjuk under graviditeten har givetvis satt sina spår i det förhållande som jag har idag och som dessutom ficken rätt olycklig start mitt i efterdyningarna av en svår skilsmässa. Att ha ett hektiskt småbarnsliv och tillfälliga jobb i kombination med att få vardagslogistiken kring gemensam delad vårdnad om ett barn med allt vad det innebär är inte lätt. Mitt liv är inte perfekt. Inte perfekt för ett barn och som mamma stressar jag ofta runt med jobb och studier för att bli den mamma jag vill vara med resultatet att jag som mamma sviker mina barn om kvällen då jag istället för att sitta framför jobbmail borde ha läst sagor. Men jag har fött dem. Det har jag aldrig ångrat. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att vara utan deras små personer. Jag har aldrig hört en människa som ångrat sina barn. Människor jag känt i gymnasiet gjorde abort för att det gav status mer än preventivmedel, abort efter abort. Idiotiskt och jag undrar hur de känner sig idag. Det var ungdomligt oförstånd att resonera så men ändå. Andra som gjorde abort går idag och grubblar, kan inte glömma och ångrar sig. Barn är en rikedom. Även om de i relation till annat innebär ett liv som saknar annan rikedom. Frågan är inte hur de påverkar mitt liv som kvinna egentligen, det är vilket liv jag kan kämpa för att ge dem. Ur ett västerländskt perspektiv. Ur ett perspektiv som inte inkluderar de allrafattigaste givetvis. Ur ett perspektiv som talar för en människa, en kvinna i min position. Kanske är abort alldeles för komplicerat för att talas om så generellt som det görs om idag, utan hänsyn till klasskillnader, religiös och ekonomisk och kulturgeografisk kontext. Kanske borde abort bara talas om utifrån barnets perspektiv. Är det ens en fråga om kvinnans rätt? Är det inte hellre en fråga om barnets rätt att födas av en människa som tar ansvar hur livssituationen än ser ut? Och då måste samhället först förändras så att även männen tar ansvar ochkvinnan som biologisk varelse inte blir ett med barnet och därmed enda ansvarig?

Jag får inte, efter allt textligt funderande här, ihop mina tankar. De går mot varandra som kvarnstenar. Det enda jag vet är att jag både har planerat ett barn då det skulle bli mest ansvarsfullt och fallerat totalt som mor och inte planerat ett barn och nu kämpar för att få allt på fötter utan att någonsin tveka om att det var rätt att behålla mitt barn. Frågan om kvinnors rätt till valt liv, foster, barn, liv och död måste nyanseras. Jag är trött på alla klyschor och enkla korrekta teoriförankrade svar som haglar överallt.

1 år

2011-11-22T22:07:00.001+01:00

För 1 år och några timmar sedan födde jag den här lilla skatten. Vår allra bästa Signetuss. Lilla Vild. Lilla Monster Signe. Tussen. Tussetuss. Signis. Vilding Hildings lillasyster.

Ikväll firade vi att Signe blivit 1-år. Ett helt stolt tusseår har vi bakom oss och istället för en liten bebis har vi ett busigt småbarn i familjen. Grattis älskade lilla Signe på din 1-årsdag!

Analog nervositet

2011-11-21T11:54:00.001+01:00

Hur klarade man sig innan datorn? Även om jag tillhör den generation som kom i brytpunkten mellan det analoga och det digitala samhället så kan jag knappt minnas en tid innan vi hade allting smidigt och behändigt sparat digitalt. När jag var barn fick jag följa med en kompis och dennas pappa på en datorkurs via ABF. På denna kurs fick vi ta datorkörkort, det vill säga lära oss att skriva på en dator, korrekt fingersättning, använda musen för att högerklicka, klippa och klistra in bilder samt måla i Paint med olika pennbredder. Som avslutning fick vi tillverka ett julkort i Paint, redigera det och spara över på diskett. Disketterna tyckte vi var mycket smidiga. På högstadiet fick vi i uppgift att gå in på MSN och etablera kontakt med någon okänd person i cyberrymden. Jag fick kontakt med en 25-åring kanadensare från Montreal. Min lärare tyckte att jag var jätteduktig och uppmuntrade att "tänk, nu kan du skicka brev på en sekund till vem som helst på andra sidan jorden! Skriv och berätta lite om dig själv!" utan att reflektera vidare över hur bra det var att en fjortonåring etablerade kontakt med en okänd 25-åring. Datoranvändande, digitalitet och sociala medier var något annat då.

Idag kan jag knappt tänka mig att fungera utan att ha datorn som ständig hjälp. Mina analoga kursplaner, fullständigt osparade annat än i Post-it-lappar och i mitt minne ger mig gråa hår. Om något händer med dem har jag ju ingen backup. Hur gjorde man förr? Under arbetet med kursplanerna har jag insett hur bortskämd jag är med att alltid kunna veta att det finns en extra sparad kopia någonstans och att mitt arbete till och med skulle överleva en eldsvåda. Tänker mig den stackare som efter nästan avslutat avhandlingsskrivande fann att hunden ätit upp analysdelen eller den person som skrivit sitt livs epos bara för att upptäcka att någon ivrig friskluftsivrare öppnat ett fönster och låtit papperna flyga all världens väg. Hur bar man sig åt?

Kursplaneflit

2011-11-16T00:44:00.001+01:00

Klockan är 00.44. En första sortering av mina 44 kursplaner ligger framför mig så gott som på en institution. Resultatet är inte vad jag hade önskat. Paraplyerna är för många. Gränsfallen är många. Kommer drömma oroligt fram till att mitt analoga pappersarbete med post it-block blivit lagrat långt från dokumenttuggande bebisar, ritgalna sjuåringar och katter samt dvärgkaniner av opålitlig karaktär. Hur tog man backup innan datorns tid? Berättade man det för en granne med gott minne?

Möbleringsvåndor

2011-11-15T22:45:00.001+01:00

Varför kommer den där rastlösheten ibland? Den där som inte ens är möjlig att romantisera utan är mer orolig, trött och molande? Ikväll har varit en sådan där kväll då jag flyttar omkring på möbler eftersom att de står på fel plats. När jag inte lyckas sätta tummen på något jag går och grunnar över tar det sig ofta uttryck i ommöblering. Vissa människor är mer kreativa och skapar konst, målar och gör musik. Jag möblerar om. Eller i värsta fall, flyttar. Ikväll är det ommöblering som gäller. Möbler flyttas, den där oron ska stillas bara om de hamnar på rätt plats. Problemet är att jag inte heller vet var de borde stå. Vill jag ens ha de här möblerna? Inte för att jag har råd att köpa nya heller. Den där självklarheten, att det gamla runda bordet så klart skulle stå precis DÄR, känns plötsligt i högsta grad tvivelsam.

Sådana här kvällar utvecklas jag snart till en paranoid figur som tassar omkring i huset misstänksam om att varenda möbel är sådär i hemlighet lite buttert missnöjd över dess ägares dåliga smak. En mycket klok kvinna i en mycket god bok sa en gång att varje möbel i ett hemtrevligt hus ska se ut som en god och förtrolig gammal vän med möbeln intill. Sådana här kvällar får jag sådana gruvsamma misstankar om att jag just skapat bittra ärkefiender. Ser inte de två grå fåtöljerna från Jons mormor aningen konspiratoriska ut i hörnet mot den intet ont anande soffan mitt i rummet? Kan nästan höra hur de tisslar och tasslar bakom soffryggen medan soffan själv svävar i naiv ovisshet. Och köket, det ska vi inte ens tala om egentligen. Där är jag SÄKER på att det råder full krigsstämning mellan köksbord och konkurrerande intilliggande skrivbord. Att försöka klämma in två nästan lika stora bord men med så olika stil borde ju bädda för storskalig konflikt med de stackars "nya" svarta pinnstolarna som gisslan emellan.

Ska man försöka ge sig på att sålla ut något av relevans av min möbeloro denna gång har jag en vag känsla av att det har att göra med saker som svår barnlogistik/oro över Lis framtida skolgång relaterat till hur hon bor växelvis, jobbprestationsångest i projektets slutfas, en ännu större gigantisk jobbprestationsångest inför att göra bra ifrån mig och lyckas övertyga om att projektet behöver fördjupas och förlängas, ekonomisk oro inför försörjningen av familjen efter jul, frånvaro av besked om minstingens dagisplats av Holmsunds mystiska placeringsassistent, stress i kubik inför att snart fylla 30 år och inte ha hunnit bli så där stabil i hus med fast jobb sedan tio år sedan som jag hade tänkt mig, en orubblig växande hundlängtan (jag ser hundar överallt), en massa struliga år bakom med trasslig ekonomi och tillfälliga halvideella arvoderingsjobb kombinerat med småbarnsföräldraliv och dagislogistik, en deadline inom kort, bästa kompisen i London och julstressen med klappinköp och ekonomipusslande i förgrunden mot en högst osäker bakgrund av livet efter jul.

Eller så är det bara novembertrötthet (men jag brukar annars vara som mest glad i november och känna hur året befrias från den där fjäskiga klämkäckheten som vackert väder ger resten av året). Eller tebrist. Eller brist på äventyr. Det är i sådana här lägen i filmer som någon oväntad person eller chans dyker upp och kastar omkull allt på ett galet men bra sätt. Jag väntar med spänning på en vändning i det här utdragna dramat. Och fram till att det sker flyttar jag möbler och bråkar med mina trilskande kursplaner.

Allt som i bild får mening

2011-11-11T23:35:00.001+01:00

Under en tid då orden inte bar var tankar på en fotoblogg lockande. Låta bilderna säga det som varken penna eller tangenter kunde. Samtidigt skrämde de alldeles för förväntansfulla tomma fälten i fotobloggsbakgrunderna med sin prestationstörst och det blev aldrig av. Härom vintern började jag istället dela mitt liv med andra via Instagram, en slags fotobaserad community över hela världen. Idag fick jag min första vän därifrån till Facebook och det kändes liksom lite stort. Min vän finns på andra sidan jorden. I mitt födelseland. Han har lovat att skicka böcker om Korea till Sverige, förhoppningsvis på engelska.

Instagram är en speciell värld som jag länge funderat kring och som vore väl värd både en och annan avhandling om sociala medier. I en tid då de sociala medierna sägs vara digitala behållare av en annan dignitet än andra och människor frestas visa upp sina bästa stunder i statusuppdateringar i realtid är Instagram något annat. Det hade kunnat vara som Facebook och som Twitter. Det hade kunnat för det har i stort sett många liknande verktyg och gränssnittsval. Men om man bortser från ett antal amerikanska ungar som samlar followers, gör duckface och visar sig i så lite kläder som är möjligt, finns det i Instagram en annan typ av nätkultur som är enastående. Människor världen över möts i vardagen. Inte den valda vardagen. Av någon anledning har facebook-kulturen inte etablerats här.

Man delar bilder av sin vardag i realtid eller efteråt. Bilden tillåts tala och både fotoperspektiv och val av objekt berättar en historia om människan bakom. Här möter stressat affärsfolk i Korea och San Fransisco hemmaföräldrar i Umeå eller någonstans i Japan. Flygpiloter från Alaska och poeter från England samtalar i bilder med cupcakeskonstnärer från Hawaii. Man tar del i varandras liv utan att någonsin träffa varandra fysiskt, delar barnens förkylningar med ett jordklot emellan och stödjer människors rätt till kärlek oavsett kön med någon i Istanbul, sörjer över massakern i Norge tillsammans med någon från Vietnam eller står enade mot islamofobi tillsammans med någon från Kentucky. Ofta skriver man inte ut något om sig själv först utan låter bilderna berätta. Därför möts människor över klassgränser, över nationsgränser och över tänkta kulturgränser och fördomar. Man möts i vardagen och man delar den där goda lunchen man lyckades svänga ihop, den där fåniga reklamskylten på väg till jobbet, när ens barn ligger i respirator eller när ens drömmar blir till försök att fånga estetik i varje blick. Vi är en samling amatörer, fotografer och människor som vill berätta och dela med oss av våra liv med människor som vi har något verkligt gemensamt med, oavsett varifrån vi kommer eller vilka vi är. Det finns något oärligt och ytligt med de textbaserade sociala mediernas förtrolighet, något så fyllt av att markera samhörighet och status. Bilderna i sin vardaglighet på Instagram är en villervalla av estetiskt komponerade mästerverk, guldaskiga köksbilder och naturdagböcker från vildmarker långt bort för de flesta. Min pappas gamla traktor och höslåtter från juli eller potatishinken från landet i byn delas med en människa från Singapore som aldrig sett ett grönt fält utanför höghusen och bonddottern från Ljusvattnet tar del av storstadsjäkten i Tokyo under lunchrusning. Om någon sociala medier-forskare ville skriva en avhandling om nätkulturer och berättelser som griper tag så sök bland Instagrams alla livstrådar. Bilderna där får mening. Jag är såld.

Får liksom ingen ro

2011-09-27T21:50:00.003+02:00

Så smyger den sig på en igen... den där rastlösheten, winnerbäckskheten som kommer med hösten då regnen återvänt. Jag får liksom ingen ro. Så mycket att göra, så många drömmar som sträcker sig mot himlen. Så mycket energi men så lite sömn. En röd tråd fullt synlig i det strikta grå. Då man är trött på alla präktiga måsten och vill ut i ruffigheten, känna regnet, bli dyngblöt och vägra tro att alla gamla ideal har dött. Då asfalten och de röda löven frestar skimrande. Då drömmarna hägrar över radhustaken och alla villor blir för trånga labyrinter som man letar vägar ur. Den 29-åriga tvåbarnsmamman vill fly och rymma över taken, hon vill springa högt över marken och aldrig, aldrig mer känna sig bekväm och stadgad, trygg och tam. Winnerbäck fångar vardagstrivialiteten, fastlåstheten. Det händer varje år.

Så ser jag ett foto av min dotter. Och jag känner mig rätt gammal. Rätt slut för drömmar om revolutioner och för att sitta på tak och se mot nya himlar. Nyss ett litet barn som skulle tas omhand och bäras. Nu ser jag drömmar, framtid, oro och de stora tankarna i min dotters blick. Och hon lyssnar på Winnerbäck. Hon lever i Söndermarken precis som jag.

Ett ovanligt positivt inlägg

2011-09-14T21:46:00.003+02:00

Det är inte ofta som jag är uteslutande positiv men ikväll är jag det. Att ha jobb (även om halvtid och begränsat) är en fantastisk känsla och att ha ett jobb som jag dessutom stormtrivs med gör det hela ännu bättre. Arbetslöshet, studiemedelslöshet och mammaledighet kan få mig att klättra på väggarna, bli tung och slö så jag mest vill sova bort dagarna. Nu då jag har fart och fläkt omkring mig igen på ett underbemannat men samarbetat kansli återvänder energin och livet leker. Och jag får gå på möten igen! - Höra på spännande diskussioner och lyssna till engagerade. kunniga människor som debatterar utbildning. Livet är rätt fantastiskt. Till råga på allt fick jag idag tillgång till en lånad stationär iMac och ett helt nytt Mac-tangentbord samt en ny mus. Den känslan.

Firade allt detta med att äntligen få håret klippt och efter det en stunds eget jobb på ett kafé ikväll (med min efterlängtade standardsmörgås och kaffe). Nu är det höst. Det känns på hur energin återvänder.

Välkommen in till mitt digitala fikarum. Slå dig ner på kökssoffan om du artigt knackar på dörren.

2011-09-11T22:57:00.009+02:00

Vem är jag här och vad skriver jag på nätet? Är jag för privat? Jag funderade i föregående inlägg på varför jag börjat skriva utifrån denna fråga eftersom en släkting uttryckt sig tämligen skarpt om min webbnärvaro. Det jag kom fram till var att frågan om man är för privat eller inte beror på vem man är i övrigt och att nätet aldrig kan på något vis separeras från det liv man lever i övrigt. Den personlighet man har i det fysiska rummet kommer alltid finnas representerat i det virtuella om man har för avsikt att skriva en personlig blogg eller vardagsanvända andra sociala medier. Och jag är en ganska social person. Kan man tycka.

Personer som känner mig brukar tycka att jag är en social person som pratar en hel del och har känslorna utanpå mig (det är iallafall vad jag har hört). Personer som känner mig ännu bättre, ett fåtal, vet hur jag bortom det eviga pladdret och stora orden kan vara ganska fundersam, skeptisk och skarp. Som utbildningsbevakare riktades en gång kritik mot mig i hårda ordalag av en annan kåraktiv för att jag skulle vara för mild mot lärare, för social och för glad. Jag borde ju vara på studenternas sida och inte springa på kommittéer, arbeta processinriktat med Bolognaprocessen i Stockholm (och OMG! internationellt) och dricka kaffe med lärare i fiket då jag istället kunde sitta på kontoret åtta timmar per dag och ta emot studenter för att sedan företräda dem med klorna framme och kräva rättvisa skipad. Den personen som sa det kände inte mig. Inte heller hur jag arbetade. Eller mina studenter. Nåväl, utan att gå in på en detaljerad beskrivning av hur jag valde att lägga upp mitt uppdrag som utbildningsbevakare och hur jag värderade dialogen mellan studenter och undervisande som högre än polariserade konflikter, menar jag att det är lätt att tro att en person som i vissa avseenden är privat och kommunikativ alltid är det och alltid ger iväg allt vad hon har utan att ha några privata eller professionella strategier kvar. Eller någon integritet. Precis som jag samtidigt är en social person med känslor på ytan är även denna blogg en kommunikativ kanal utåt samtidigt som den inte visar allt. Och jag skriver här som privatperson.. Bloggen eller övriga sociala medier jag använder är således varken jag eller min arbetsplats. Men valda delar av mitt liv återspeglas här. Den här bloggen är en del av mig, en reflektion av mig själv och den spretiga villervalla som är jag och aldrig lyckats foga in sig i någon lyckad medial marknadsföringsform. Den är ett yttre skal som är jag men som ändå bara är en kanal för att ge uttryck åt vad jag känner och vill dela med mig. Jag delar inte allt här. Jag skriver inte något som jag inte kan stå för eller lider av om någon läser. Alltså är det okej för mig att folk kan läsa vad jag skriver här, folk jag inte ens känner.

Andra sociala medier däremot har jag valt att begränsa. Jag lägger inte till vilka vänner som helst på facebook eller twitter, eller Instagram. Jag delar inte med mig av allt jag skriver där till alla på min kontaktlista, det finns det fiffiga inställningar som jag kan använda mig av. Medan min blogg, denna spretiga Villervalla, existerar i både det väldigt privata och i blogosfärens oprivata masskommunikationsnät (där en så illa marknadsförd och virrig blogg som denna torde vara tämligen anonym och trist) är Facebook ett slags slutet fikarum. Ett fikarum där jag och hundratals andra trötta småbarnsföräldrar gnäller om störd nattsömn och eviga blöjbyten, där jag och andra utbildningspolitiskt engagerade länkar till nya regeringsbeslut och skriker högt över Svenskt Näringslivs senaste uttalande, där jag som snart-trettio-typ-i-kärnfamilje-ghettot befäster min prettostatus med senaste besöket på Bondens marknad och kanelbullsbaket. Det är ett slags fikarum där vi är en samling vänner som godkänt varandra att delta och där vi delar av oss med precis samma saker som vi skulle gjort i ett fysiskt existerande fikarum. Personligt men inte privat. Tro mig, det finns mycket som jag inte berättat om. Mycket som verkligen vore på tok för privat!

Och nu, för tydlighetens skull, för att min upprörde och oroade släkting ska förstå vad jag menar är det kanske på sin plats att inte bara dra liknelsen med fikarummet för att förklara de sociala medierna i det digitala. Det finns en slående likhet med en annan fysiskt existerande företeelse. Kökssoffan. Tänk er mina föräldrars kökssoffa. Den står där i avlutad furu så mjukt buntad i tyg med en gammal trasmatta på, alldeles nära farstun. Och eftersom mina föräldrar bor i byns första korsning strax efter heden utgör den en naturlig mötesplats för många. Det går inte en dag utan att minst tre-fyra bybor, grannar och släktingar stannar av på sin promenad och går in ett slag och sätter sig på denna gamla kökssoffa. Köp av ägg brukar vara både en förklaring och en ursäkt till besöket. Vad man pratar om där är ett virrvarr av livet i allmänhet och ett utbyte av information, allt från senaste nyheten om någon som blivit sjuk eller om någons försvunna katt till att diskutera EU-stödrätter och regionalpolitik. Ofta kommer gamla historier upp, minnen och släktskeenden långt bak i tiden som kastar spår över dagens generationer. Det ventileras känslor och besvikelser, skratt och bitterhet. Och eftersom en by är en by så är det som sägs där ofta redan sagt innan liksom det som sägs där av mina föräldrar säkerligen hamnar vidare på någon annan byakökssoffa längre in i byn. Det är så i en by. Det är ett sätt att bry sig. Att prata med folk, om folk och för folk. Alla vet om spelreglerna. Byn hålls levande på kökssofforna men det allra mest privata säger man ju förstås inte, någon slags farstu har man. Och skulle någon utbyss komma och slå sig ner på kökssoffan kanske man inte berättar lika mycket.

Nu kanske detta alltmer börjar vara en utopi då förortmänniskorna stänger sina nyfunkisdörrar med dubbla lås och fasar för att möta någon i trapphuset. Men jag tror att vi uppvuxna glesbygdsbor ändå har detta kvar i ryggmärgen. Det sociala samspelet från barndomens kökssoffa som ett sätt att leva och bry sig, få stöd och ge stöd. Det är ungefär så jag ser på de digitala sociala medierna som min släkting nu fasar högt inför och tror kommer att bli min undergång. Jag själv känner att jag sitter på min kökssoffa och för ett samtal personligt men inte så privat att jag dör om grannen tar med sig det jag säger till nästa soffa längre in i byn. För jag vet att grannen på min facebook-kökssoffa har knackat på min ytterdörr och bett om att få stiga på. Jag har bjudit in denna och kaffet är redan på. Jag vet dessutom att min digitala granne också har en facebook-kökssoffa som jag själv kan besöka. Och här på bloggens bekväma sittpuffar har jag redan städat undan. Katthåret och de pinsamma slarvigt slängda kläderna och smutsiga kaffekopparna är undanplockade så det är helt okej att jag får oväntat besök här av oregistrerade användare. Jag vet att de flesta iallafall i min egen generation har någon slags vett och etikett kring hur man kommenterar i bloggar och skulle något gå åt piparsvängen kan jag ju alltid låsa min blogg.

För att summera: Min blogg är och kommer att förbli öppen för alla. Främst eftersom att jag tror att få finner någon behållning av den och gör någon ändå det är denna person mer än hjärtligt gärna välkommen. Mina andra sociala medier är uppbyggt kring personer som frågat efter min gemenskap och som jag accepterat och bjudit in, därför litar jag nog på dem att dela med mig av mitt liv till dem. Många av dem är dessutom så långt från mig i både liv och geografi så det privata blir inte privat på samma sätt med människor som jag delar gemenskap med men inte fysisk vardag med. Och jag delar inte allt, jag väljer vad jag delar. Sedan förväntar jag mig givetvis folkhyfs att man inte läser därinne oinbjuden genom andras konton.

Till sist, efter denna långa programförklaring där jag i steg ett (föregående inlägg) redogjorde för hur denna blogg kom till och i steg två (detta inlägg ovan) redogjorde för min syn på mitt användande av sociala medier och det privata, vill jag nu bara en gång för alla säga vad jag tänker skriva om så att det inte blir några missförstånd. Som engagerad i sociala medier har jag under flera år funderat aktivt kring vad bloggande innebär, vad facebook-användande och twittrande innebär. Under föreläsningar och seminarier jag hållit på universitetet inför både studenter och personal har jag mött både entusiasm och moralpanik inför nätets möjligheter och dystopier. Min egen hållning är att det bara är att acceptera att den digitala kökssoffan är här för att stanna. Bara för att jag sitter framför en skärm och inte på en hundhårsbeklädd furusoffa i ett kök betyder det inte att det egentliga samtalet ändrats. Det har bara nått större spridning i realtid. Det hara bara utökat byn och underlättat för oss rörliga 80-talister som jagandes jobb sprids över landet att hålla kontakten med varandra. Därför kommer jag att skriva här ungefär som om jag suttit på min kökssoffa, i ett fikarum på vilken arbetsplats som helst. Villervallan kommer fortsatt vara en spretig bastard av mammagnäll, forskardrömmar, utbildningspolitik och hemlängtan tillbaka till byn från förskingringen. Den kommer fortsatt att vara ett uttryck för klassresan från bondesamhället till akademikervärlden som jag nog aldrig förstår. Den kommer att vara både en performativ identitet och ett uttryck för den jag redan är. Den kommer att vara privat då jag tänker att jag skriver så trist och trivialt så att ingen ändå hör. Den kommer att vara tydlig och klar då jag vill ge röst åt något angeläget (ungefär som att Bolognaprocessen måste uppmärksammas mer i svensk utbildningspolitik för utbildningens kvalitets skull och för att humanioran ska förbli stark). Den kommer aldrig beröra det allra mest privata och inte heller säga sig företräda min arbetsgivares åsikter eller någon person som inte fått komma till tals här. Den står för mig och för mitt navigerande i livets villervalla.

Om vad jag skrivit och varför

2011-09-10T18:19:00.005+02:00

Den senaste tiden har jag haft anledning att fundera. På vad som är privat och vad som inte är. Jag har alltid skrivit väldigt blandat här och låtit bloggen vara en del av mitt liv, en spretig villervalla av både högskoleutbildningspolitik, mammaotillräcklighet och forskardrömmar utan finansiering eller praktisk realitet. Det har varit sömnlösa nätter som ventilerats liksom hybrisen över livet då det funnits luft under länge slitna vingar.

Jag började skriva för snart sex år sedan då mitt liv genomgick en dramatisk förändring eftersom att jag skiljde mig från min dotters pappa alldeles kort efter bröllopet, jag valde att studera dubbelt heltid på avancerad nivå och riktade om ambitionen från trygga lärarutbildningen mot en spännande forskarbana, flyttade från landet in till tegelstudentghettot och hamnade i en ny social gemenskap. Det var så mycket som behövdes ventileras och under månader så bodde jag mer eller mindre i resväska hos kompisar. Bloggen blev mitt hem, mitt virtuella skrivbord där jag la ifrån mig mina tankar och förvirringen i villervallan. Vi var dessutom några kurskamrater från svensklärarutbildningen som börjat blogga tillsammans samtidigt så vår gemenskap i blogsfären var tämligen avslappnad och kravlös. Ingen skrev för att bli någon medial uppmärksamhet som Blondinbella utan det var mer som en förlängning av Humfikets runda fikabord under föreläsningarnas kaffepauser. Så trivialt som vi skrev så kunde ju det knappast finnas behov att privatisera våra bloggar, för vem utom vi själva skulle finna nöje i att diskutera kurslitteraturen?

Så började livet att lugna ner sig, det tillkom andra problem varav vissa för privata för till och med mig att vilja skriva om och efter några år försvann lusten att skriva här. Som jag så många gånger skrev blev handen stum och orden fann inte vägen ner ens på vita papperet. Jag har under flera år mest lekt med layout och design eftersom att jag ändå inte haft något vettigt att skriva. Villervallan har flyttat mellan bloggerplattformen och wordpressplattformen för att egentligen bara bli ett dåligt samvete. Jag har mest hållit till inne på facebook och twitter, färdiga paketlösningar av sociala medier och mikrobloggsformat. Under sommaren blev jag emellertid trött på vad som hänt med sådana medier, blev trött på självförhärligandet (som ju även jag liksom alla andra gör mig skyldig till), sälj-dig-själv-mentaliteten, prestigen och klubbarna för inbördes beundran i de rätta kretsarna på twitter. Jag längtade tillbaka till min egen virtuella vrå på nätet, min egen mysigt inredda Villervalla. Och i sommar har jag förutom att massposta mitt livs senaste bilder som Instagramnörd, även försökt hitta tillbaka till mitt ord och mina tankar. Jag har börjat skriva här igen och som vanligt har jag svårt att hålla isär det privata och min passion för jobb och studier. I vissa yrken lever man liksom i sitt jobb. Som studentpolitisk aktiv gör man onekligen det. Men jag har börjat fundera som sagt... fundera på om jag har rätt att skriva vad jag vill och vem som anser sig ha rätten att bestämma det.

Under den tid jag skrev som mest här för några år sedan förvånade det mig varje dag hur många som faktiskt tog sig tid att läsa mina rader. Jag insåg väldigt smickrad efter ett tag att faktiskt en hel del letat sig hit alldeles frivilligt för att läsa Villervallans ordspret. Förutom de andra kurskamraterna så tillkom även gamla barndomsvänner, lärare från byaskolan jag gick i som barn, släktingar och folk jag verkligen inte kände alls. Bland annat fick jag en massa sökträffar från folk som googlade efter marockanska brickbord och mjuk hällakaka vilket länge var ett mysterium för mig. I denna spretiga skara av läsare med både intresse av kurslitteratur och marockanska brickbord väcktes frågan om vem jag skrev för. En person kommenterade att jag skrev för svårt, att det var svårt att hänga med eftersom jag skrev om så svåra ämnen. Jag borde skriva enklare så att alla förstod tyckte den personen. Det var ju så mycket mer intressant då för högskolepolitik är ju rätt svårt och trist. Det var något år sedan och jag tror att jag svarade på det önskemålet i en kommentar. Idag kom ytterligare en åsikt framförd om hur jag skrev och hur jag borde skriva. En person, låt säga en äldre släkting, hade via sin sambo varit inne i mitt virtuellt presenterade liv och läst. Personen ifråga hade starka åsikter, många åsikter och rekommendationer som han pläderat både länge och väl för hos lagomt intresserade föräldrar (som länge sedan lämnat över web 2.0 åt den digitala dottern i Umeå ensam). Släktkär som jag är hade jag ju gärna velat att denna person istället för att spy galla för mina stackars digitaldyslektiska föräldrar haft ett samtal med mig, eller varför inte helt enkelt kommenterat när denne person nu ändå var inne på mina sidor? NÅJA. Här ovan har jag skrivit varför jag började skriva, hur villervallan blev en del av mig själv under en svår tid och för att inte låta denne person sväva i orolig ovisshet om vad dennes unga släkting gör för ofog på nätet så kommer nästa inlägg att handla om vad jag tänker skriva om. Skrolla upp och läs du orolige!

Nytt jobb

2011-08-30T22:27:00.003+02:00

Jag börjar ett nytt jobb på torsdag. Med eget kontor, gratis kaffe, myndighetsmail, trevliga kollegor och ansvar. Det känns rätt läskigt. Givetvis fantastiskt roligt, stimulerande och spännande. Men ändå. Läskigt. Att gå från att vara student till att (via en omväg som om studentkårsväsendet) bli universitetsanställd skapar en känsla betydligt djupare än vuxenpoängsklyschan. Jag är inte student längre. Jag är inte ens studentstödjande utbildningsbevakare som dagligen möter universitetsanställda. Jag ÄR en universitetsanställd och de jag möter dagligdags är mina kollegor! Stort. Läskigt. Fantatiskt roligt. Och glömde jag säga det? Läskigt. Nu håller vi tummarna för att jag hittar till och från mitt kontor med mitt hemska lokalsinne. Ifall jag inte hittar ut igen kommer jag skicka nödrop via internpost.

Sorgetid. Med anledning av Oslo 22-7 2011.

2011-07-24T03:47:00.002+02:00

Som mamma vill man inte ta åt sig. Man reagerar annorlunda. Stänger av, stänger ut, ignorerar eller gråter förtvivlat över vad som hänt eftersom att man tänker att ens egna barn hade kunnat varit där eller, gud hjälpe, en dag vara där. Det som hänt i Oslo har tagit tid att fatta och vilja förstå. Man har velat hålla det borta, långt ifrån och overkligt. Så när man läser på nätet SDs patetiskt tragiska första reaktion, den gamla vanliga martyrkostymen, blir allt med ens verkligt. Maktlösheten inför bristen på empati hos människor. Hur det egna skinnet alltid, oavsett katastrof, är viktigast. Det är 24 juli. Två dagar efter det ofattbara. Världen är redan i rullning igen och politiken ljuder redan högre än människovärdet. Poäng försöks plockas på nyhetssidorna och martyrkommentarerna visr mer känslor än empatiflosklerna som mest verkar skrivas som efterhandsbrasklappar. Det hela känns så tragiskt. Som mamma till två små barn som en dag ska ge sig ut i världen vet jag inte om jag ska bli mest rädd för bomber och sjuka vapenbärande äckel eller för empatilösa politiker på nätet.

Våra folkvalda politiker, oavsett parti, har ett ansvar att representera folket i detta land. Låt oss visa att detta land är ett medkännande empatiskt och mänskligt land. Inte ett land av egoister och röstfiskare som utnyttjar varje skeende för sin egen fördel. Tragedin i Oslo är för fasansfull för att använda för egna syften eller utnyttja som snygg bakgrundskuliss för partilansering utåt.

Jag tänker på alla ungdomar som var på ön, skräcken och fasan hos dem och deras föräldrar. Att kanske lyssna till sitt eget barns sista ord i telefon. Att vara maktlös förälder med sitt barn utelämnat åt en hatfylld idiot med kulspruta på en ö. Ungdomar. Barn egentligen. Någons barn. Någons framtid i den kropp som blir skjuten och lämnad ute på en ö. Som förälder vill man inte tänka detta. Inte veta, inte se. Man förtränger men känner till slut ändå. Starkt. Denna avsky för vad som hänt, sorg och rädsla. Detta hopp och ljus ändå för hur människor ändå, precis som vid den 11 september, visade kärlek när deras liv stod i fara från hatfyllda män. Låt aldrig detta förringas och nedsmutsas till att bli politisk retorik, ett egoistiskt irrelevant martyrskap och insnöade kommentarer på kvällstidningarnas kommenteringsfält.

Offren och alla de lidande omkring, vi som sörjer i chockad oförståelse över det ofattbara... Låt oss människor ha denna händelse i sorg åtminstone någon dag. Politiken kan vänta nu. Era poäng i det mediala utrymmet kan vänta till sen. Som mamma känns det helt irrelevant. Som mamma som till slut vågat läsa, vågat se och känna handlar detta inte om partiet SDs alltid framhävdade stackaraktiga position i media. Detta handlar om minst 85 unga människors död, familjer som just gått sönder, förtvivlets brännande gråt i många hem, den svarta tomma sorgen för ett barn som aldrig mer kommer hem, en garderob som plötsligt inte rymmer kläder utan smärtsamma minnen, begynnande nya tragedier för de föräldrar som inte orkar med och kanske börjar dricka av saknaden för hon eller han som aldrig kom hem, miljoner sörjande, hopplösheten och meningslösheten i det som skett. Förtvivlan. Låt oss människor sörja, läsa, se, stänga av och försöka förstå. Smutsa inte ner detta.

Sommarvykort

2011-07-20T17:47:00.004+02:00

Skickar ett vykort från sommardagar i Stockholm. Som så många andra småbarnsfamiljer har vi varit på Djurgården och åkt karuseller på Grönan, upplevt historien på Vasamuseet, klivit rakt in i sagovärlden på fantastiska Junibacken... strosat runt på Gamla Stan om kvällen, haft picknik på Skansen, sett på apor på Skansen Akvariet och nu suttit under ett grönskande träd i äppelträdslunden på Rosendals Trädgård. Glesbygdsbon har svårt för ohygieniska (en skönmålning) hissar och perronger på tuben, folkträngsel, stressat tempo och hutlösa stadspriser men smälter för träden, vattnet och trädgårdsodlingarna här på Rosendal och på Skansen. Lycka måste vara en äppellund och en egen köksträdgård. Tänk, sitta i en äppellund och läsa sin favoritbok en lat ljum sommareftermiddag... Om en vecka, bortom Trästocksfestivalen, blir det kärva Jäkkviksfjäll, tystnad och rejäl stekt husmanskost i spritkök. Även det lycka.

Ps. Tänk vilken fantastisk sak Astrid Lindgrens Sagotåg på Junibacken är! Sätt dig i den lilla tågkupén och följ med in i en fantastisk värld. Den rymmer alla sidor av människolivet genom Lindgrens blick. Det trygga som Madickens hem på Junibacken, det vackra som Körsbärsdalen, det farliga som draken Katla, det sorgliga som när ett barn som Jonathan dör, det magiskt tokiga som Karlssons Vasastan i flyg- och hustaksperspektiv, det vilda fria i Ronja och Birks skog... Att levandegöra en berättelse, inte bara sätta bild och text på tanken utan skapa en fysisk värld där barn (och vuxna!) kan kliva rakt in i som man gjort med Sagotåget på Junibacken är en välgärning för människan i en tid då fantasin får allt mindre utrymme i våra liv. Ds.

Tittut!

2011-07-17T09:49:00.002+02:00

Tussen provar glasögon på Öhrlings Optik

2011-07-17T09:47:00.000+02:00

Stärkesmark

2011-07-17T09:45:00.000+02:00

Ålögrundet hemma hos Anna och Jonas

2011-07-17T09:40:00.002+02:00

Anna och Jonas hämtade oss en dag med båt till deras fina sommarstuga ute på Ålögrundet. Varmt och soligt så barnen kunde doppa fötterna i havet.

Tallhed

2011-07-17T09:37:00.000+02:00

Badliv i byn.

2011-07-17T09:25:00.005+02:00

Lata semesterdagar hemma i byn, i Skellefteå och i Burträsk.

2011-07-17T09:17:00.003+02:00

Skördetid

2011-07-17T09:06:00.004+02:00

Pappa och mamma har inte kvar några djur förutom hönorna, katterna och hunden Molly. Ändå har pappa kvar en del slåtter då han slår hö och gör rundbalar. I sommar följde Li och Jon med för att lära sig hantverket. Det var svårt att klara av att stiga upp nog tidigt om morgonen för att hinna följa med min pappa ut på lägdorna till innerskiftet och mittiskiftet men Li var ihärdig och nyfiken.

Oslo. Konferens igen.

2011-07-17T09:02:00.001+02:00

Villervallan

2011-07-17T08:57:00.001+02:00

Skolavslutning

2011-07-17T08:51:00.003+02:00

Hade lyckats glömma kameran/telefonen hemma så missade att ta bilder från själva sånguppträdandet på skolgården (saknar de hederliga, gamla avslutningarna i en vacker kyrka) så det blev bara från fikat. Li hade bett om en chokladtårta med jättemycket chokladfrosting. Efter skolavslutningen firade vi flickor att Li fått sommarlov genom att äta lunch på Shanghai varvid Signe visade ett stort intresse för att leka Tittut med alla andra gäster där.

I midsommartid

2011-07-17T08:32:00.006+02:00

Innan midsommar var vi i Stärkesmark där Jons föräldrar har sin sommarstuga. Li badade och vi firade Jons mormors 90-årsdag. Jag hade fått äran att göra en stor gräddtårta till kalaset. Li plockade vilda blommor till den och vi glömde båda totalt av att "less is more"... :)

Rödblå, lata sommardagar i Umeå.

2011-07-17T08:16:00.004+02:00

Signe och jag tillbringade en varm junieftermiddag på stadsbiblioteket och i kaféet.

Vad skönt att vara bebis och ligga i en hängmatta under en lönn. Signe i Kafé Göteborgs utegård.

Solhatt är viktigt och dessutom snyggt! Eller hur?

Signe och jag på ett besök på Costas uteservering. Grekisk sallad till bra pris och ett glas svalkande gott vatten. Härligt en het sommardag inne i stan.

Oslo x 2 i juni

2011-07-17T07:52:00.003+02:00

Deltog i ett nordiskt Bolognaexpertgruppsmöte där vi talade om nya utmaningar för kursutveckling inom europeisk högre utbildning. Uppenbara stora skillnader mellan öst och väst i syn på IT-pedagogik präglade stora delar av konferensen.

Humanistisk Fakultets byggnad vid Oslo Universitet var rätt påkostad kan man säga.

Även dess studentkårslokal...

Missade den sista konferensmiddagen men hann delta i den första som var belägen i ett fantastiskt funkishus högt uppe på ett berg med utsikt över hela Oslo. Mycket god mat och efterrätter.

Sommar, gräs och Ljusvattnet. Glada försommardagar hemma i byn.

2011-07-17T07:42:00.003+02:00

Ljusvattnet in mot södra sidan av byn och lilla Lappsjön nere till höger.

Nöjd Signe äter gräs.

Bagarstugan hemma.

Mammas vattenkanna och regntunna i Ljusvattnet.

Nöjd Tuss på gräsmattan.

Lille Muj och Li.

Systrarna Bus.

Min pappa och farbror Erling skruvar på gården.

Juninätter, hemma och landsbygd.

2011-07-17T06:55:00.007+02:00

Potatissättardags. Pappas Massey Ferguson intill potatislandet vid Kammen.

Vårsådden börjar äntligen synas i Södra Åbyn.

Min mamma och Molly. Jon och Signe i barnvagnen i bakgrunden framför lagården.

Burträskvägen när Kamvägen blir Åbyn någonstans vid sundet i kvällsdimman.

Farmor och farfars eka samt pappas gamla metspö. Båttur med Amanda och Magnus.

Ljusvattnet.

Hygge.

Gammal lada i Västanträsk sent en juninatt.

Signe läser tidningen.

Signe med viktigt pappersjobb.

Vardagsrumsfönster.

Strömpilen innan storm.

Matsalsfönster

Sommarfönster åt väster.

Gipsavgjutningar av Signes hand och fot.

Födelsedagsbestyr för Lilla Li!

2011-07-17T06:09:00.015+02:00

Li hade beställt vita cupcakes med chokladfyllning och sugarpaste ovanpå. Mitt första försök.

Blomma i sugarpaste.

Li fick en födelsedagsglass på Kafé Göteborg veckan hon fyllde år.

Den var god enligt uppgift.

Den trötta mamman som bakat för många nätter.

Li med Nisse.

Nisse.

Hemmagjord marängswiss till mina favoritflickor.

Tårtbotten, vit chokladkräm och jorgubbsmousse för Lis födelsedagstårta för firandet hos mormor och morfar i Ljusvattnet.

Lis födelsedagstårta gjord av mig.

Li tyckte att den blev lite för enkel och gjorde några extra dekorationer i form av knappar, fjärilar och små söta blommor.

Li och Signe i gräset öppnandes paket.

Lillasyster är också glad på storasysters stora dag.

Vackra, kloka Li 7 år.

3 juni 2010

Födelsedagsflicka under häggen hennes mamma planterade i samma ålder. Lille Muj vaktar sin "storasyster" som vanligt.

Tårtbottnar fyllda med vit chokladkräm och härligt gul passionsmousse.

Tårtan spacklad med vaniljgul smörkräm.

Lis födelsedagskalastårta till barnkalaset senare.

Ett prickigt rosa band blir fint för att dölja nybörjarmisstag med sockerpastan vid det nedersta lagret. Fjärilar fungerar också fint för att lappa och laga.

Av en händelse hade Lis pappa köpt tallrikar och serpentiner som råkade matcha i samma färg. Rosbladen och det rosa underlägget fanns kvar sedan tidigare födelsedagsfiranden.

Kalasdukat.

Födelsedagsfika.

Födelsedagsgäster och serverande pappa samt farmor.

Lis vita födelsedagscupcakes skulle enligt födelsedagsbarnet bättras på med lite pastellfärg varav fjärilar och pärlor.

Vår vackra sjuåring.

Chokladcupcakes med chokladfrosting. Lis favoriter.

Paketöppnande i köket.

Fiskdamm framför en snöskyffel fungerar också.

Vitklädda flickor på kalas.

Vår!

2011-07-17T05:56:00.003+02:00

Världens vackraste ögon.

lSkyltfönster med härliga vårglada lampor.

Vilostund i vaggan.

Pingstliljor.

Daggkåpeblad.

Flyga.

Ännu ett Instagram-redigerat foto på tussen.

Li hjälper mormor med blomvattningen.

Här skulle jag vilja bygga ett hus. Nedanför talldungen med utsikt in över byn.

Lilla Toker.

Tussen på pappas axlar.

Daggkåpa

Busplaneten och Blodomloppet.

2011-07-17T05:51:00.001+02:00

Random

2011-07-17T05:49:00.000+02:00

Järnvägar och hav

2011-07-17T05:47:00.000+02:00

Ljusvattnet

2011-07-17T05:41:00.002+02:00

Blandat från sena april

2011-07-17T05:38:00.000+02:00

Holmsund

2011-07-17T05:36:00.001+02:00

Vår i Ljusvattnet

2011-07-17T05:29:00.003+02:00

Familjebilder från april

2011-07-17T05:24:00.001+02:00

Pelargonia

2011-07-17T05:22:00.000+02:00

Bebisbilder i mars och april

2011-07-17T05:19:00.001+02:00

Ännu vinter ett tag till...

2011-07-17T05:14:00.003+02:00

Signes dop.

2011-07-17T05:14:00.001+02:00

Signe döptes den 26 mars i Ljusvattnets Kapell. Kunde inte fota själva ceremonin då vi själva stod där framme så i väntan på lånade kort är det mest kort från dopfikat nedan.

Tårtkonstnären Linda Marklund från Skellefteå hade gjort Signes doptårta och dopcupcakes. Kändes väldigt roligt att ha så fina bakverk på dopet.

Li äter cupcake.

Signe vill ha tårta.

Signe med sin farmor och sin farbror.

Den goda smörgåstårtan hade mamma gjort.

Signe med sin morfar.

Fika i kyrksalen.

Släkt och vänner.

Dopföremålet själv.

Vårvinter - semmeltid

2011-07-17T04:34:00.007+02:00

Signeögon.

Måste ha pingvinen.

Vårfönster. Pelargoniaskir blå himmel.

Far och dotter.

I egen fåtölj.

Glad Li.

Semlor.

Kvällsfika.

Macka är gott!

Den allra första semlan.

Systrarna.

På isen i Ljusvattnet. Pappa och Li.

Lillsen.

Syskonskaran framför teven.

Busfröet.

Kompisar.

Vinter 2010/2011 - Mer bebisbilder

2011-07-17T02:52:00.008+02:00

Mera bilder, mestadels bebisbilder, från vintern 2010/2011:

Badad bebis.

Badad bebis i profil.

Glad bebis.

Syskonkärlek.

Tuss i sin vagga som mormor och morfar gjort.

Nisse vaktar.

Lis första riktiga skolfoto.

Vinterpromenad i Holmsund...

... med barnvagnen...

... med lillan i.

Två sovande tussar.

Två tevetittandes tussar.

Tre tussar i Ljusvattnet. Algot, Li och Signe.

Li på Hippologum.

Li läser för Signe på Nisses Konditori.

Semlor smakar ändå bäst hemmagjorda!

Två små horn eller antenner hade formats i lilla tussens hår. Skumt.

Sötisen.

Signe Esther Linnéa Wiklund.

2011-07-17T02:33:00.003+02:00

Den 22 november 2010 föddes äntligen, två veckor över tiden, vår lilla Signe Esther Linnéa Wiklund. 51 cm och 4350 gram. Förlossningen gick bra och var väldigt snabb eftersom att jag blev igångsatt då det var lite fostervatten och jag gått över tiden. Hade åkt upp till Ljusvattnet dagen innan genom ett fantastiskt vinterlandskap i fullmånesken efter några dagars snöstorm tidigare. Åkte in till Skellefteå BB för att göra en kontroll om eventuell igångsättning och Signe föddes samma kväll. Väldigt glad att jag fick möjligheten att föda även mitt andra barn på BB i Skellefteå då de har en bättre syn på familjen och på pappans roll (han får stanna med andra ord och det ses som en positiv självklarhet till skillnad från i Umeå) samt att de har bättre tillgång på rum men framförallt underbar personal som verkar trivas med vad de gör.

Den obligatoriska firarbrickan med världens godaste smörgåsar, söt apelsinjuice och kaffe samt te till de utmattade föräldrarna.

Lillasyster Wiklund i sin lilla BB-vagn.

Trött tjej sov mycket men skrek rejält redan på BB om kvällarna. Kolik.

Lilla Tuss.

De näpnaste allvarsammaste ögonen.

Stolt storasyster.

Stolt storebror.

Bebis som egentligen skulle hetat Ingrid men insågs vara en Signe.

Vänner i spjälsängen.

Små stickade finskor/sockar/tossor från farbror Erling och Louise.

Hösten 2010

2011-07-17T01:58:00.006+02:00

Skolflicka på sin allra första skoldag.

Li hade fått välja en egen skolryggsäck inför skolstarten. Det blev en Fjällräven Kånken Mini.

På skolinvigningen skulle alla barnen, även Tomtebogårdbarnen vara på den större Sjöfruskolan. Li och de andra skolkamraterna tågade in i Sjöfruskolans gymnastikhall till tonerna av Star Wars av någon underlig anledning. Sedan blev det lektioner på Tomtebogård.

Inte bara skolan började denna höst. Så gjorde även Li
s ridskola. Första terminen i ridlekis blev Innertavle på Åbackens ridskola men vi bytte senare inför nybörjargrupp till Hippologum.

Sommarens godaste kunde vi varje sensommardag och tidig höstdag hämta in från balkongen där vår lilla odling i kompostkorg gav skörd. Tomater och gurka.

Frukostsmörgås med marmeladhjärta eftersom det var dagen för...

Förlovning
Skeppsviks Herrgård
10/10 2010

Jon

Maria

När Li väl kommit igång med att läsa fanns det ingen hejd. Här sträckläste hon flera sagor för Nisse som kurrande hörde på.

Dagisbarnens och skolbarnens årliga ljusfestivalsutställning i Vänortsparken blev tack och lov både kallare, torrare och mer snörik än förra årets blöta elände. Då: 2 timmars vandrande bokstavligen i cirklar och ihärdigt isande regn för att finna Lis lykta bland några tusen andra dagisbarns lyktor. Nu: en vacker vinterkväll...

... med magiskt lysande lyktor.

Sommaren 2010

2011-07-17T00:53:00.008+02:00

Det slog mig att jag inte lagt upp några bilder, vare sig här eller på den andra bloggen (inte ens på flickr!) på det senaste året med några få undantag. Här kommer därför några bilder från det år som gått med början här med sommaren 2010.

Sommarens sista utbildningsbevakaruppdrag innan semestern och på något vis också inledningen på den densamma blev möte med Bolognaexpertgruppen på kontoret i Visby. Hade aldrig varit vare sig i Visby eller på Gotland tidigare så det var väldigt trevligt. Man måste tillstå att Visby har en mycket, mycket vacker universitetsbyggnad.

Förutom att sitta i möten under dagarna i Visby hann jag med några små strövtåg runt om i staden och framförallt i närheten av ringmuren. RINGMUREN! DEN ringmuren! Den som man läste om som barn i Olov Svedelids spännande roman Striden vid ringmuren. Kan säga att jag hade lite svårt att somna om nätterna. Inte bara för de gotiska katedralerna och ruinerna överallt, utan även för alltför livliga fantasier om blodiga slag och spöken av olycksaliga gotländska bönder.

Hann även med att hitta ett favoritkafé och då det inte var turistsäsong riktigt kunde jag sitta rätt ostört och mumsa hembakad saffranspannkaka med salmbärssylt, scones och te. Hade helst velat ta med mig hela kaféet, den trevlige innehavaren, dennes jazzskivesamling och möblemanget till Umeå. Umeå saknar den här typen av små, mysiga kaféer med läs- och skrivro (samt gamla trämöbler och varmgul färg på väggarna).

Under sommaren fyllde lilla Li 6 år och började se fram emot att börja skolan, förskoleklass till hösten. Stor flicka som redan lärt sig läsa!

I vanlig ordning blev det en tur till fjällen och i vanlig ordning (förändringens vindar blåser inte särskilt starkt i vår familj) hamnade vi i Jäkkvik därifrån vi (i vanlig ordning) gjorde dagsutflykter till Bodö och vandringslederna vid gränsen. Hade tur med vädret och råkade bara ut för en regndag trots att sommaren för övrigt där hade varit medioker ifråga om väder.

Jon på soligt fjäll.

Li svalkar sig i vinden.

Plågan denna sommar var den underliga sjukdomen jag drabbades av. Fick i tredje månaden fula utslag och en extrem klåda över hela kroppen och detta eskalerade rejält med sommarvärmen. Balkongen, bild ovan, blev räddningen alla de sömnlösa nätter då jag vakade eftersom att det kliade så hemskt. Brukade sitta uppe varje natt och läsa på balkongen i den svala nattluften. När det var som värst sov jag inte på tre veckor överhuvudtaget och trodde jag skulle förlora vettet av både trötthet, desperation och maktlöshet över allt. Ständiga läkarbesök, telefonköer, försäkringsutredande, oro inför bebisen, dribblad mellan vårdcentralen, mödravårdcentralen och olika avdelningar på sjukhuset. Fick diagnosen PUPPP (en av trehundra kvinnor drabbas under graviditet) till slut men de tog tillbaka den eftersom att besvären bara blev lindrigare efter förlossningen men inte gick över helt. Väntar ännu på svar och utreds. Hoppas att alla ärr bleknar efter utslagen men är glad att bebisen ifråga inte blev skadad av sjukdomen.

Bebismage (med hudprovsplåster pga sjukdomen men inte så mycket utslag just här) i ungefär femte månaden.

Li med egenhändigt gjord vindsnurra på Gammlias Friluftsmuseum.

Som så många somrar förr blev det en del utflykter till Kyrkstugan vid Nydalasjön. Hoppas innerligt att någon sätter stopp för de estetikblinda gråsossepolitikerna i Umeå och deras framfart med Umeås enda gröna område innan de har byggt Tomtebobetong runt hela den lilla vackra sjön.

I slutet av sommaren var vi i Ljusvattnet och passade på med ett spontanbesök på Nolia i Piteå Picknik vid båthamnen med...

... kakor och bullar samt norrbottensportello från lokalt bryggföretag. Fantastiskt härligt!

Sommarskor.

I Piteå träffade vi på den här lille krabaten, Fabian, som vi hjälpte upp i en björk efter att han ramlat ner hjälplös på ett farligt trädäck fullt synlig för fåglar och annat livsfarligt. Fabian tyckte att björkens kvistar så mumsiga ut men att det var jobbigt att klättra hela vägen upp alldeles själv så halvvägs uppför björken vände han sig och såg bedjande på oss samt blickade menande mot några gröna, fräscha kvistar. Vi lyfte upp honom den sista etappen och en nöjd tusenfoting la sig bekvämt tillrätta i skuggan av ett grönt löv tillsynes slut efter äventyret på trädäcket. Har aldrig träffat en så sympatisk och social tusenfoting förr. Fantastiskt söt.

Li började under året få upp ett intresse för bakning till min stora glädje och då extrafarmor kom hem med extra god marsipan från Ungern var vi tvungna att baka dammsugare!

Bakingredienser för dammsugare. Arrakssmakande klet och marsipan.

Och så här blev resultatet! Li passade på att göra några hallongrottor när hon ändå var i farten.

Jag i vanlig ordning övade att spritsa frosting på cupcakes.

Humaniora behövs!

2011-07-05T01:08:00.004+02:00

Det torde inte ha undgått någon hur Svenskt Näringsliv visat upp sina lysande insikter om bildnings värde. Känslomänniska som jag är av kaliber hade jag kunnat skriva ett mycket långt och upprört inlägg om de senaste dagarnas utspel i tidningar och på nätet. Emellertid förvånar mig idag litet av vad näringslivet i Europa anser om humaniora och samhällsvetenskap, eller låt säga allt som de inte direkt på studs kan omsätta i reda pengar i den egna ständigt expanderande fickan. De högervindar som vill utnyttja Bolognaprocessens kunskapstriangel för sina egna inte ett dugg dunkla egenintressen har redan länge i våra grannländer österut talat sig varma för en totalintegration av akademin i (samhället definierat som näringslivet definierat som) den tyngre industrin och läkemedelsbranschen med resultatet att alla utbildningar som de självutnämnda framtidsiarna näringslivet inte direkt kan se ge avkastning för ett konkret företag, förpassas i kylan.

Humaniora behövs. Humaniora är grunden för allt vad vi kallar demokrati och därmed människors möjligheter att påverka sitt liv och sin omgivning med ett kritiskt perspektiv. Humaniora ger den lilla människan en röst. Humaniora utbildar lärare som för vidare grundläggande samhällskunskaper till grundskolans elever och Sveriges nästa vuxengeneration. Inom humanistisk forskning skapas hela tiden nya förståelser av kulturen och människors existensförhållanden.

Men utöver sådana fina och kanske abstrakta (åtminstone för Svenskt Näringsliv) bildningsperspektiv och tänk, behövs också humanioran för näringslivet. Genom ämnen såsom bland andra historia, filosofi, kulturanalys och språkvetenskap förstår vi oss inte bara på vår samtid utan även vår framtid. Humanistisk spetsforskning finns med i alla moderna innovationer och tekniska landvinningar som sker idag. Det är en myt att naturvetenskap är lika med forskning och att humanister bara vänder blickarna innåt den egna kunskapsborgen. Idag sker ett ständigt utbyte där produkter och tekniker skapas i samråd med den senaste humanistiska forskningen. I en alltmer multikulturell värld behövs de humanistiska förståelserna för att samarbeten ska fungera. Hur ska framtidens hyperglobaliserade marknad existera om inte människor kan förstå varandra och samarbeta? Ekonomiska utbyten utan humaniorans förståelser är en tillbakagång till kolonialexploationens utsugning av vinstintressen utan hänsyn till samhällsstrukturer och risker för konflikter, krig och människor i kläm. Humanioran är livsviktig även för en väl fungerande rättvis marknad (om det nu är möjligt).

Det är dags att vägra det högerstyrda näringslivets sökta artificiella motsatsförhållande mellan humaniora och nytta, mellan humaniora och innovation, mellan humaniora och framtidens samhällsutmaningar. Vid förra nordiska bolognamötet i Oslo talade Alex Bols från European Student Union (ESU) om det paradoxala med att vi i Europa idag låter gårdagens näringsliv och ekonomi styra utbildningen av morgondagens medborgare. Det är en chimär att tro att näringslivet alltid är de som vet framtiden och står i framkant. Genom de humanistiska ämnenas distanserade perspektiv på samhället kan vi möjligen ana något om framtiden och vad det samhälle som ligger framför oss kommer att behöva ifråga om kompetenser och näringar. Svenskt Näringslivs pinsamma uttalande tyder på en extremt dålig förmåga till insikt om det historiska perspektivet på marknadens förutsättningar och därtill ett bakåttänk som är allt annat än den åtråvärda framkanten det talas så mycket om numera. Låt framtidens makthavare med åtminstone dagens erfarenheter och innovationer forma samhället och ge dem verktyg för perspektiv genom humaniorans bildning. Låt framtidens samhälle vara mer utvecklat än gårdagens industripampars fastcementerande av lågkonjunktur.

28 juni - trött

2011-06-28T02:24:00.002+02:00

Trött. På de sociala medierna och på ingen och på allt. På de postmodernas virrevarr och självreproducerande yta av inget alls. Trött på alla som säger och på att inget egentligen sägs. Trött på informationen och hundratals blinkande kanaler som inte leder någon vart. Ibland längtar man bara efter något bortom statusuppdateringar bland folk som vill hävda status och små självbekräftande sfärer inom de twittrandes tappra skara. Trött, outsägligt trött, på kapitalistisk strömlinjeformad marknadsföring av privatlivet och det egna i ett samhälle där allt är framgång eller osynlighet. Ibland, då, fastän man vet att man vistas bland vettigt folk som vill så mycket väl, då man ändå längtar tystnad och det som bara är. Ibland finns en längtan till det hemliga. Det som inte syns och inte hörs. Det som sker och som inte finns dokumenterat annat än i minnet och där kan bli suddigt ljuvligt ju mindre man minns och desto mer som känslan bara naken finns kvar.

Dessa dagar finns doften av torkande hö söt och het omkring mig i nattsval luft. Det förflutna förskönat och bevarat i oigenkännelighet. Mamma och pappa starkare än nu. Gården fylld av ljud. Den valda ensamhetens lugn och årtag i ljumma sommarvatten. Dessa dagar, då det genuina finns i det dunkla bevarat och framtidsorienteringen måste sökas i det som en gång var. Det tysta som skett. I hemlighet.

Tillbaka till brottsplatsen Blogger

2010-11-19T04:18:00.003+01:00

Det är fyra år sedan jag bloggade för första gången och jag tror att det var om hösten som nu. Det senaste åren har skrivandet i bloggform varit sporadiskt och jag har experimenterat med en villervalla på Wordpress men utan att riktigt hitta något rum för skrivandet. Måste erkänna att jag har aningen svårt för det alltför detaljerade gränssnittet där, även om det har sina fördelar med att ha bloggen på sitt eget webbhotell. Funderar ändå på att gå tillbaka till Blogger. Om jag nu ska skriva något mer... Kanske starta en bebisblogg här? Har hursomhelst svårt att släppa taget om den här gamla sidan så tills dess jag bestämt mig så leker jag här med lite olika templates jag hittar!

En väldigt oinspirerad person skriver blogg och längtar till sommaren

2009-03-21T22:25:00.004+01:00

Det känns som en evighet sedan jag skrev. Använde orden och texten till något annat än att besvara brev och strukturera upp en rörig arbetsplats. Vissa kvällar har inspirationen funnits där men en inte lika fullt inspirerande skrivyta eller halvtrasig dator har effektivt dämpat skrivarlusten och sedan har det funnits andra skäl börjar jag förstå. För även nu då jag äntligen har en ny vän till dator och några halvtama försök med att hemsidesfixande och bloggskapande på annan plats så är inspirationen för bloggandet lika med noll.

Alla gånger jag har flyttat har dagböcker och blogg varit ett andra hem för mig och mina tankar, en tillflyktsort där jag kunnat rumstera om i brist på något fysiskt existerande rum. En period för några år sedan bodde jag mer eller mindre i resväska mellan olika vänner (tack AnnaSara, Jonas och Anna) och bloggen var då den mest hemlika platsen för mig. Nu då jag för första gången på väldigt länge, ca 27 år, flyttar till något som är menat att vara permanent för en längre tid så har det där rummet för skrivande inte varit sig likt. Tankarna rör sig inte innåt papperet längre, de rör sig utåt. Ut mot varmt vitmålade träpaneler i hallar och tappra, norrländska perennarabatter på en liten gräsmatta någonstans. Dagarna är fyllda av drömmar och planer för att äntligen kanske få bygga upp något som ska vara längre än vad något gjort tidigare. Ännu är inget bestämt och med ett lånelöfte baserat på en inte alltför hög inkomst så torde det där drömda lilla huset med äppelträd och en liten violkantad smal stig vindlande in mot brotrappen vara en utopi. Men, icke desto mindre. Jag planerar såbänkar och små minidrivhus i söderfönstret och kanske framåt juni finns jord att sätta något i. Generationer av bönder gör att det kliar i fingrarna på mig.

Får se om jag gör något av de där andra virtuella försöken. Tror att det är dags att röra på sig hursomhelst även vad gäller var jag skriver.

Flyttdags igen

2009-03-04T21:18:00.001+01:00

Time to move on...
Originally uploaded by deulrai

Att dekonstruera ett narrativ för att söka rörelse

2009-02-20T19:30:00.004+01:00

Om någon undrat hur det går med den där uppsatsen... så ägnas kvällar och nätter åt att ge tid för tankar kring nomadiskhet och någon slags dekonstruktion av det ludiska barnboksnarrativet. Det känns som om inspirationen börjar infinna sig men jag hyser ändå en viss skepsis inför att röra mig alltför nära fält som redan forskar på i alltför hög utsträckning. Men att skriva en uppsats i polemik mot den alltför ytliga och didaktikfokuserade debatten om det vidgade textbegreppet och anta ett litteraturvetenskapligt perspektiv är lockande. Tänker mycket nu i termer av rörlighet och litteraturens minsta bärande enheter. Försöker spåra narrativets inneboende dynamik för att förstå ludiska drag som möjliggör remediering och försiktigt balanserar jag för att inte återigen fastna i de stora mediebehållarnas fällor eller berättelsers alltför medryckande handlingar. Tänker hålla mig ganska torrt till struktur och forms abstrakta symbios med innehåll och det som ryms mellan raderna. Det är inspirerande och för första gången på många år har jag åter börjat tänka på primtal och funnit dem riktigt intressanta. Gotiska ryska dockor likaså. Kan detta bli något?

Och på tal om nomadiskhet så är jag åter på väg att röra mig från denna virtuella plats. Bloggers buggar börjar vara värre än det faktum att jag är tekniskt inkompetent. Kikar ni in på www.nomadicnarratives.com så kan det hända att ni ser en vilsen, liten css-okunnig bloggare försöka skapa rum åt den litterära tanken i wordpressformat. Söker efter ett bra theme som passar till syftet och funderar på att använda mitt hittills försummade iWeb för att skapa någon slags representativ webbnärvaro. Alla tips från mer kunniga inom området mottages tacksamt.

ps. är inte Beyoncés "If I were a boy" helt, helt, helt..... otroligt, sjukt bra? trodde aldrig att jag skulle skriva något sådant men... Beyoncés röst är kanske det skönaste denna vinter. hänförd. ds.

I jakt efter vettigt kafé i Umeå

2009-02-16T20:57:00.004+01:00

Anne Shirley skrev bara kärleksbrev när pennan var alldeles perfekt vässad och hade det rätta ljudet och den rätta känslan. Undertecknad skriver bara blogg då hon har det rätta kafésorlet och den rätta friden eller kreativa stressen (eller ska erkännas: är i behov av att gnälla). Det har gått veckor då ingetavdera har infunnit sig. Framförallt har det varken funnits frid eller kreativitet. Stress däremot och sorl har funnits i överflöd. Och... ska det vara så svårt att hitta ett vettigt kafé att arbeta på om kvällarna i Umeå?

Sedan många år är jag en hängiven kaféskrivare som brukar känna att "egen tid" är detsamma som en god cappuccino och tid med intressant läsning tillsammans med min dator. Jag brukar tänka att det är en rest från pendlandet och vanan av att ha tid över för att samla mina tankar genom något slags virtuellt boande i min blogg eller i en blank sida i Word. Men kanske är det ålder eller så är det bara min medfödda tilltagande konservatism, men jag har svårt att inte sitta och störa mig på folk och ljud i de flesta kaféer numera. Ikväll har jag letat i timmar, jag menar timmar, efter ett vettigt kafé för en kort stunds läsande och skrivande. Var lite nyfiken på Mekka efter ombyggnationen men blev så besviken att jag vände i dörren nästan. Den "mysiga illa valda" lilafärgen var utbytt mot något stertilt vitt illa kompanjerat av plastiga svarta detaljer och kitchprylarna i kombination med den misslyckade minimalismen, de trista stolarna och den oprivata rumsindelningen samt den hemska nygrungeskräniga slagdänge"musiken" i bakgrunden. Besvikelse var ordet. Och aningen trött som jag är på att ständigt sitta på mysiga men något förutsägbara Kafé Station så börjar jag nu ge upp. Sitter och biter ihop på Waynes intill ett dejtande par som försöker imponera på varandra med alltför många attityder och högljudda åsikter och frånvaron av en cappuccino värd att investera i börjar göra sig påmind både i humöret och i det förväntade studieresultatet. Hade tänkt sätta mig ner och fundera lite mer på de rörliga narrativen men inspirationen ikväll lyser med sin frånvaro. Drömmer om ett stillsamt kafé med lagomt tysta, mysigt sorlande gäster... dämpad belysning, stora bord och sköna fåtöljer, baristautbildad personal med stolthet och passion och genomtänkt inredning. Men just nu skulle jag nöja mig med om bordsgrannen slutade med ljudefterhärmningarna för att imponera på blondinen. Lite mindre yviga gester skulle inte heller skada. Hmpf!

Behöver kanske lite kaffe trots allt?

Finally laying my hands on that Mac!

2009-02-12T10:12:00.002+01:00

Nu då Johan slutar har jag äntligen kunnat lägga tassarna på kontorets enda Mac. Men det där tangentbordet måste jag göra något åt... Det känns ungefär lika smidigt som att hugga in i bauta, typ! Men visst ser kontoret fräscht ut efter ommålningen? Lägg märke till de gröna och levande krukväxterna! Mer bilder av kontor 3.0 kommer snart.

Smärtsamma insikter en lördag på Stadium

2009-01-31T21:55:00.005+01:00

Medan min första tid på mitt nya jobb inneburit alltmindre tid för mina egna forskardrömmar och studier har vardagens andra mer triviala bekymmer knackat på dörren. Eller låt oss säga så här, jag har i och med ett nästan (iallafall på på papperet) åtta-till-fem-jobb fått tid att tänka på mig själv lite mer och då kommer ju genast de smärtsamma insikterna om sig själv.

Dagens besök i en provhytt på Stadium var en sådan smärtsam insikt. Det handlar väl inte om att leva upp till något idealistisk skönhetsideal men om att åtminstone vara någorlunda sann mot sig själv och trivas i sin egen kropp till den grad att man kan gå med på att det faktiskt är ens egen kropp. För ungefär tio år sedan var jag lika lång som jag är nu och vägde 49 kilo. Det väger jag inte längre. Något måste göras. Men hur? Jag har genom min anställning ett kort på IKSU som skrämmer livet ur latmasken i mig och bara besöket för att få ut kortet skrämde mig nära döden. Ett gigantiskt palats i stål, glas och björkträ fullt av kompakta, vältränade människor med perfekt utstretchade vadmuskler, tajta armar och trendigt åtsittande konstfibersplagg med matchande svetthandukar, väskor och dubbeldämpande skor med extra stöd för hålfoten. Hur vågar en lagomt blekfet småbarnsmor som mig sig in i detta koncentrationsläger/datingställe? Och var börjar man? Jag insåg just att för att komma i form så måste man först vara i form. Hur skulle man annars våga visa sin kropp bland alla närmast hitlerjugendperfekta ungdomar?

Min strategi är som följande:
1. Sola. Är man brun ser man mer fräsch och vältränad ut. Det är fusk, men jag är desperat.
2. Gå-skor (visst låter det fånigt att skriva "walking-skor", men vad heter det på svenska? promenadskor låter ju superpensionärt!) på rea idag innebör att jag inte längre kan skylla på höga klackar för att ta bilen till jobbet. De högklackade stövlarna får från och med nu utgöra vikter i bagaget när jag GÅR till jobbet de ynka stegen varje dag.
3. Simning. Här kan jag använda min redan gamla baddräkt och behöver alltså inte göra ett riskabelt dyrt inköp av något träningsplagg mot en inriktning jag ännu inte vet om jag kommer att gilla. Dessutom kan jag dölja de senaste årens extrakilon under vattnet. Om jag nu inte flyter upp på grund av dem för mycket.
4. Försöka hitta träningspass med personer som är ännu mer otränade än jag. Det borde stärka mitt ego om jag hittar sådana personer men å andra sidan krossa mitt ego totalt ifall jag inser den bittra sanningen att jag är den mest otränade person jag känner.
5. Intala mig att inget träningsförsök kan vara mer smärtsamt än mitt försök till inhopp i Ljusvattnets damlag i division fyra, ca fyra år efter att jag egentligen lagt av. Orkade ungefär en kvart i speltid sedan tog jag mig inte uppför trapporna på två veckor.
5. Ta till mina ju-jutsukunskaper ifall något vältränat glin glor alltför nedlåtande mot mig på IKSU. Och hoppas att glinet inte har svart bälte i sportjujutsun där...
6. Hitta en välmotiverad, tålamodig, pedagogisk träningskompis som kan lotsa in en lat, överviktig litteraturvetare i det hälsosammas djungel. Frivillig?

ps. en positiv sak med att jaga träningskläder man överhuvudtaget kommer in i... träffade en gammal gitarrspelande kompis från musiktiden i Skellefteå som nu jobbade på nämnda sportaffär och tycks nu ha värvat en studeranderepresentant från manusförfattarutbildningen. tjohooo! ds.

En sen dag på jobbet

2009-01-27T22:31:00.002+01:00

Vi talade i helgen om att inte sätta ut sena arbetstider då det kan verka elitistiskt eller pressande för andra. Nu gör jag det iallafall. Inte för att på något sätt briljera med min förmodade arbetsiver utan mer bara för ett totalt uttryck av frustration över försvunna filer, ingen backup i detta fall och en eländighetskänsla över det hela. Usch och fy. Jag som hade tänkt skriva ett trevligt inlägg om den senaste tidens inspirerande arbete och spännande möten! Nu går jag hem.

En plats att skriva på

2009-01-22T22:30:00.008+01:00

På mitt skrivbord har under längre tid Virginia Woolfs A Room of One's Own stått placerad. För mig har hennes ofta citerade ord "A woman must have money and a room of her own if she is to write" inte enbart varit en kvinnokrass påminnelse om de materiella tingens påverkan i sin frånvaro utan även en uppmuntrande tanke om att denna erfarenhet av rumslängtan varit delad av andra innan mig. Nu idag slog det mig för första gången att saker inte bara hållit på att vända utan även ger mig en annan trygghet och tillförsikt för framtiden. Mina tankar handlar inte så mycket om det slitiga, grå utan mer och mer om trevliga små dilemman och delikata val där alternativen faktiskt inte innebär varandras motsatser. Jag kan unna mig saker. Det kanske låter fånigt men bara en sådan sak som att få köpa sig den lite dyrare yoghurten med extra gräddig smak utan att tänka att man syndat mot matkassan, eller att idag unna sig två länge efterlängtade pocketböcker för 60 kronor vardera. Vardagslyx. Det blev både Wollstonecraft och Szymborska. Och jag känner faktiskt en ro att läsa igen, eller iallafall nästan. Under sådan lång tid har skönlitteraturen känts som syndfulla utsvävningar i en tid då litteraturen om litteraturen varit den enda rätta gentemot både kassa och ambition. Att få ägna sig åt denna icke-efferenta nöjesläsning känns rätt och slätt underbart! Att få smaka på orden, uppleva deras rörelser och känna rycket då strömmen på versfötter kom till sin punkt. Jag kastade till och med en längtansfull blick mot min älskade Ferlin i eftermiddag då jag lättjefullt strosade på Mingus.

Men om det verkar komma en tid med rymd för dröm och läsning måste även skrivandet få sitt. Just nu letar jag efter en egen vrå att skriva på och funderar mycket i termer av sådana kalla begrepp som "plattform", "font", "layout", "template"... Mitt skrivbord gör sig fint i mitt hörn av levnadsrummet och vaxduksblock och 0.4:as svarta penna raspar lagomt högt mot dess blad. Däremot så får jag inte riktigt mina tankar kring det digitala rummet att gå ihop just nu. Överallt finns plats för ord för lagring men allt ter sig mer och mer fragmentariskt. Som motvikt mot alla spretande sociala applikationer som jag liksom många andra förslavats under och som idag kan nås från många välpresenterade apparaturer med både status och prestanda, skapas sammanhållande nya plattformar. Thumbdive, Friendfeed, Ning... är väl web 2.0s fortsättning där vi letar efter något förenande för oss alla jämlikar, konsumenter och producenter i väven. Men vad är egentligen oss själva i allt detta? Finns det någon plats för det egna skrivandet i alla förproducerade mallar med tilltalande klicka-och-dra-gränssnitt? Min blogg känns död och tom och trist. Hur skapar man sig en både enkel och personlig närvaro i det virtuella? Hur ser man bortom trycket från massiv marknadsföring, Apples försök att bygga en hel värld kring sina applikationsberedda produkter, IT-hyperna om de senaste prylarna och alla de där prylarna som ska ha en bättre prestanda, vara mer kraftfulla och "kunna mer" då det kanske inte är det man ens behöver? Idag mötte jag en telefonförsäljare som med ärlig krasshet intygade mig om att han aldrig använde sin stora, smarta smartphone förutom då han var tvungen på jobbet. Han föredrog sin enkla, behändiga, lilla, betydligt billigare telefon med samtalsfunktion och SMS-funktion. Det var den tredje telefonförsäljaren som sa det.

Jag behöver en plats att skriva på. En plats där ordet står fritt och tanken har höga rymder runtomkring. Säg mig, måste jag kunna CSS för det? Men, som sagt... ett kanske delikat dilemma av en mycket nöjd flicka som idag fått sin allra första, riktiga lön och börjat känna luft under vingar och rymd för skrivandets behagliga våndor.

På sjukhus

2009-01-21T17:26:00.002+01:00

Sitter intill Li som sover på sin lilla sjukhussäng. Hon ser så liten ut i den trots att det är en barnsäng och alla de slitna, men älskade tygankorna och nya julklappsdockan ligger vid fotändan. Operationen idag verkar ha gått bra och hon var ganska pigg mitt på dagen för att sedan bli, vad läkaren sa, "helt naturligt supertrött" på eftermiddagen. Hon är tuff den lilla ungen! När jag frågat henne om hon haft ont har hon sagt "bara litegrann" och jämfört det med att ha halsont då hon är förkyld och menat att det sistnämnda faktiskt känts värre än detta. Själv hade jag varit rädd till döden för att sövas ner och opereras medan hon bara skrattat i förväg åt operationen och nu sover lugnt.

I bild

2009-01-19T23:58:00.002+01:00

Birthday card and pink spring rabbit from Ele!
Originally uploaded by deulrai

Jo, jag lovade ju någon bild från födelsedagsfirandet. Fick detta kort och denna rosa kanin från Ele och jag tycker att det symboliserar fint att fylla 27 år. Förhoppningsvis har man blivit lite vis med åren som så fint kan illustreras av trädets många virriga grenar. Förhoppningsvis har man inte slutat att se det absurda, komiska i tillvaron som den rosa kaninen så fint gör en påmind om! :) Och dessutom, finns det något mer våraktigt än rosa kaniner och tulpaner? :) Tack alla ni för uppvaktningen!

Ett år äldre

2009-01-19T09:13:00.002+01:00

Jaha, då var man 27 år och världen den ser fortfarande likadan ut. Mina händer är inte ett dugg större trots att jag som liten var helt säker att människor växte etappvis natten inför varje födelsedag (vilket då tydligt borde se i händernas storlek då man vaknade). Kommer just från en presentation av mig själv och Humsek inför alla studenter på Institutionen för Idé- och Samhällsstudier och undrar var min en gång så goda katedernärvaro tagit vägen. Gammal och rostig föreläsare har jag blivit. Har nog aldrig hasplat ur mig så många förvirrade och lösryckta meningar inför redan nog så förvirrade A-kursare. Men, förhoppningsvis hittar de ändå till b 105 när de behöver och till vår hemsida.

Återkommer med bilder från helgens firande.

I behov av teknik

2009-01-15T21:49:00.007+01:00

Det fina med att ha ett arbete är inte bara själva arbetet och inkomsten, utan även att man faktiskt får arbetskollegor. Och med sådana kan man prata hela dagar kring sådana viktiga saker som givetvis de arbetsrelaterade ämnena men även andra essentiella saker som favoritbredden på den perfekta skrivpennan (0.4 mm så det så!), tidernas film Top Secret, vikten av den mest noggrannt avvägda skuggeffekten på en hemsida, relationer i relation till andras relationer, politiska ställningstaganden, sladd- och kabelskräck och inte allra minst ett visst teknikintresse med visst fokus på Apple-diskussioner. Det sistnämnda får väl sägas ha tagit upp mitt intresse ett bra tag nu bortsett från givna saker som märkesårets inledande (se tidigare inlägg med länkar), Gaza-situationen (se massor av tidigare inlägg samt vilken media som helst) och grubblandet över bildandet av studeranderåd.

Alltså. Tekniken börjar svika mig. Min bärbara Macbook är alltmer i bitar, eller åtminstone så går det inte att frånse från de fula sprickorna och att en trasig skivläsare är mer än lovligt irriterande. Jag har garantirätt på problemen med sprickorna men bara tanken på att lämna ifrån mig datorn i några veckor (yuk!) får mig att känna mig obehaglig till mods. Och med tanke på att datorn börjar vara sina modiga två år så är den väl i dagens samhälle förbrukad snart. Att laga skivläsaren skulle med arbetstid inräknat antagligen bli ungefär i samma prisklass som att minst köpa sig en enklare bärbar pc. Så sett långsiktigt borde en ny dator vara på tiden! Därtill, kraschade min telefon mer eller mindre igår och minnet beter sig minst sagt underligt trots återställningsförsök och andra desperata åtgärder från undertecknad. Den vägrar erkänna att den inte har några filer i kameraalbumet samt att den faktiskt inte har meddelandeinkorgen proppfull. Ungefär ett besläktat problem med min dators skivläsarproblem (jag är säker på att ingen skiva är i, men det är inte datorn men den vägrar hursomhelst låta mig undersöka saken genom att mata ut något vad som helst).

Så med en lön i år så kommer jag nog antagligen att ge mig på lite teknikuppgradering under året. Illa tvungen (den stora cappuccinodrömmen får vänta). Men vad införskaffa? Samtidigt som jag är till stora delar nöjd med min Macbook är jag definitivt ingen Mactjej. För det första börjar alla ha Macbook 13" numera och en Pro har jag nog aldrig råd med så rent designmässigt känns Mac inte lika spännande längre. För det andra har mina erfarenheter av kvaliteten, batteritiden, vikten och reptåligheten på chassit på en Macbook inte varit de bästa. Och relaterat till priset kan man tycka att även trettontummarna borde få samma kvalitet som Pro-varianterna (något som recensionerna av även de nya modellerna verkar ha funnit saknat). För det tredje är det ibland som om Apples perfektion i allt de gör känns lite steril. Jag saknar det taktila. Har ibland suttit och skrivt på en gammal IBM Thinkpad och måste erkänna att jag verkligen ÄLSKAR hur tangenterna behagligt smattrar, det hemtrevliga kurrandet från fläkten och den lagomt dåliga skärmupplösningen som ger lite skön utmaning i vardagens upplysthet. Sedan är det något i den kantiga svarta pc-formen som känns oerhört tilltalande i tider av alltmer rundade aluminiumchassin och svepande visuella gränssnitt. Nostalgigooglade för någon dag sedan på gamla versioner av AOLs mailklient, gamla Windows 3.11 och underligt nog kändes det minst lika tilltalande som det moderna utbudet idag med alla sina applikatonsförberedda socialiteter. Men onekligen, det är en hel del i en modern Mac jag inte skulle vilja vara utan nu då jag vänjt mig. Vad välja? Hur tänka? Tips och råd någon? Och det här med telefonen... hade tänkt vänta med iPhone till de första versionerna passerat och jag sett lite mer var vi landar och varåt det pekar. Sedan har jag svårt för en solkig platt touchscreen och en rädsla att fastna i applikationsträskets tillgänlighet. Men, den är onekligen snygg. Och dyr. Finns det några alternativ utan att bli baktalad vara alltför konservativt tråkig?

Och på tal om teknik. Fredrik P och jag hade en synnerligen intressant diskussion i eftermiddag kring humanioras villkor i näringslivet. Hur ser företrädare från teknikbranschen exempelvis på värdet av en historikers kunnande? Vi börjar båda bli lite väl trötta på hur humaniora behandlas som något enkelt, lättvindigt och summerbart medan en teknikers kompetens är redan självgivet dyr och värdefull.

Märkesåret!

2009-01-15T08:22:00.004+01:00

Är på väg till möte med utbildningsstrategiska kommittén inom några minuter men ville bara sådär lite lagom stolt notera att utrikesminister Carl Bildt idag i sin blogg länkade till den sida som AnnaSara och jag kommer att vara ansvariga för som historiker! *stolt* För övrigt så kommer vår tidigare lektor Martin Hårdstedt i samband med detta inledande av märkesåret under veckan åka ner på besök hos hovet och kungafamiljen för information om händelserna 1808-09.

Fyller kanske på detta inlägg mer senare. Måste rusa!

ps. har fortfarande inte röstat på ovanstående, men ändå måste jag medge att han är en förbaskat god politiker och framförallt retoriker! imponerad om än ej av samma färg.ds

Tillbaka på jobbet

2009-01-13T21:17:00.005+01:00

Det har varit hektiska dagar och en inte fullt så vilsam helg som jag hoppats på. Fortfarande känner jag mig ganska "efter" vad gäller att sätta mig in i allt det nya med jobbet. Men, kanske är det en känsla som alltid finns på ett arbete? Att man aldrig riktigt blir nöjd med sin egen insats och sin egen kompetens? Energin så här i början innan man landat i det nya går också lite upp och ner, ungefär lika varierande som innehållet i kaffemuggarna nedan:Johan Lindskog skulle hämta kaffe på jobblunchen i fredags och... tja. Ele fick en MASSA kaffe, Helena alldeles lagom och jag... hm, kaffet hade visst tagit slut! Sedan, min andra kopp som Johan hämtade hade de visst glömt skölja från diskmedel. Koppförsök nummer tre var däremot alldeles perfekt! Stackars Johan kämpade hårt för att vänligt nog serva oss andra lata med kaffe på maten!

Nåja, idag har jag sprungit mellan möten och känner mig ändå relativt nöjd med dagen. Planeringsmötena varannan måndagsmorgon och utbildningsbevakargruppens träffar med samma intervall, känns som skönt inramande det fortlöpande arbetet. Det kommer att bli ett intressant år med en hel del arrangemang kring Umeå Studentkårs 50-årsjubileum. Närmast är att informera studenter om försäkringar och se till att alla studenter som blev drabbade av Ålidhemsbranden får den hjälp och information som behövs. UBs krav på att studenter ska betala de böcker som brann upp är något som studentkåren givetvis protesterar emot och troligen kommer att erbjuda sig att täcka upp för.

Mitt första beslutsmöte på Språkstudier gick fint och jag ser fram emot fortsatt arbete tillsammans med dess prefekt som verkar ha en god inställning till studentengagemang och inflytande.

Vidare så var likabehandlingskommitténs möte som alltid intressant och förhoppningsvis kan denna grupp arbeta väl samman med jämställdhetskommittén och HSAMO i många områden med gemensamma beröringspunkter. Som vanligt handlade det mycket om tillgänglighet och att se över hur universitetet bemöter studenter med funktionshinder, studenter med barn och givetvis att främja ett väl bemötande av studenter oavsett kön och etnicitet. Vi funderade även mycket kring hur återkoppling sker till fakultetskansliet då studenter upplever sig kränkta. Finns en del saker att arbeta med som nog kommer att tas upp i fakultetsnämnden senare denna månad.

I övrigt har dagens utbildningsbevakararbete handlat om att komma på en god struktur för skapandet och etablerandet av ett Studeranderåd vid Humanstisk Fakultet. Tre studeranderåd som vi inte lyckats få nog många representanter till har lagts ner till förmån för ett enda stort sammanslaget studentråd. Hur få fler studenter att engagera sig? En krass bedömning är att vi står med en representant från varje institution i bästa fall och en optimistisk önskan är att vi får en student från varje ämnesområde från hela fakulteten och måste boka in Aula Nordica för varje studeranderåd... Nåja, ska gå ut med information till alla B-kursare inom kort samt även presentera mig inför alla A-kursare också. Och, så fortsätter arbetet med att få till en distansutbildningsbevakartjänst på åtminstone 25 % så att vi kan ge en bättre service till studenter som inte rör sig på campus. Johan räknade idag ut att vi har ca 57 % andel distansstudenter, då tillkommer ju även studenter på campus i Skellefteå bland annat. En distansutbildningsbevakare skulle verkligen kunna göra ett gott arbete!

Det privata mötet för dagen behandlade anställningen hos kommunen. Ser nu fram emot att dela en halvtidstjänst under någon månad tillsammans med AnnaSara som frilansande historiekonsulter! Så var man kommunalanställd, igen.

Förresten, någon som har tips på hur man pimpar sitt skrivbord? Mitt ser än så länge eläääändigt tråkigt! Funderar på färgtema... men vilket?

Det blir värre.

2009-01-07T11:39:00.003+01:00

Läser nyheterna via iGoogle och det verkar bara bli värre. Brukar varje morgon gå genom Bloglines för en snabb överblick och den senaste tiden har jag med intresse följt dels vår utrikesminister Carl Bildts blogg och dels Trip to Gaza. Bildt brukar uttrycka sig relativt försiktigt diplomatiskt om internationella konflikter men den oro som han uttrycker i de senaste fem inläggen visar verkligen vilken svår situation som råder även på en mer storpolitisk nivå. Här i Umeå kommer äntligen en till manifestation att ske. Nästa tisdag klockan 19.00 kommer att möte på Kafé Mekka äga rum där vi i Umeå Flash Group hoppas kunna initiera något slags protesterande och uppmärksammande på gator och torg om vad som faktiskt händer. Kom om ni vill.

Jag har många gånger yttrat mig krass inför möjligheter för små protesttåg i trygga, medelklassländer att påverka de gräsligheter som händer utanför landets gränser. Ofta har sådana manifestationer ibland känts som de priviligierades lekar och kolonialistiska white mans burden-projekt mer för att ge cred åt aktörerna än att verkligen göra något åt en situation. Men, såsom den förtvivlade situationen nu är tror jag att alla protester, stora som små, är värdefulla för att få våra egna politiker att förstå allvaret. Inte bara Carl Bildt eller Mona Sahlin. Kanske på sikt visa att vi i europa iallafall vågar ta ställning och att den otäcka censur som råder i stora delar av världen inför detta inte vinner.

Det är ett skrämmande år 2009 som kommer. Man kunde tycka att vi borde gå mot en alltmer fredlig värld men alla oroshärdar som råder nu, de tilltagande diktaturregimerna och stridigheterna i många länder samt den ökande internet-censuren är skrämmande. Var är vi på väg? Och man kan undra hur den globala finanskrisen med ett ekonomiskt svagt USA påverkar de internationella fredssträvandena och vilka symboliska krigssatsningar som kommer att göras av länder för att täcka en vacklande inrikespolitik detta år.

Får ingen sömn. Gaza.

2009-01-05T05:53:00.005+01:00

Får ingen sömn i natt. Funderar på att gå till universitetet och sätta mig på kontoret en stund med lite förberedelser inför veckan. Kan inte sluta tänka på vad som händer i Gaza nu och hur mängder (som om det ordet egentligen skulle kunna uttrycka något i detta fall... ) av civila, barn bland annat, som blir dödade eller värre i något som utan tvekan rör sig om etisk rensning/folkmord men som i media förtäcks som försvarskrig mot terrorism av Hamas. Mammahjärtat blöder för de familjer som slits sönder och de barn som dör eller mister anhöriga, traumatiseras för alltid och den rädsla och det hat som finns i spillran av det som israeliska soldater terroriserar. Kan man verkligen stoppa våld med krig?

Det som händer nu är krigsbrott. Det finns inget försvar när en stat som Israel besvarar en terrororganisations attentat med att inrikta sig på att döda civila såsom nu sker då samtliga palestinier i Gaza nu ska måsta stå för vad en enskild organisation gjort. Läste vad min vän Ana Valdes skrev på sin facebook-sida vid jul och rädslan inför vad som hände då gjorde att jag fegt bara stängde av. Men alltmer eftersom då bilderna i våra europeiska tv-kanaler visar tragedierna och då amerikanska vänner säger att nästan ingenting av dessa bilder släpps igenom censuren där väcks en fruktan så stark att den inte går att förtränga. Visst, media påverkar oss åt båda håll och konflikten i området är så svår och har sådana djupt gående historiska rötter att någon lösning är svår att föreslå, men det som händer nu får bara inte ske. Vi gör det bara om och om igen. Medan vi framhåller förintelsen av judar samt andra inte desto mindre mördade grupper under trettio- och fyrtiotalet glömmer vi folkmorden i nord- och sydamerika vid den vita koloniseringen, vi glömmer européernas lekfulla testande av "the Maxime-gun" på den afrikanska kontinenten, folkmorden i Sudan och Rwanda. Nu i efterhand talar vi gärna desto mer om Rwanda i den mån att vi inte bryr oss om aktuella katastrofzoner. Jämförelserna ekar farligt omkring i en relativerande krasshet och handlingförlamning bland oss icke drabbade. Liksom förpassandet av de drabbade till De Andra, de som inte angår oss.

Det som händer i Gaza nu är allvarligt. Det som händer i amerikansk nyhetsrapportering är mycket allvarligt. Vad kan vi göra? Varför gör vi inget?

På café. Jobbar.

2009-01-04T21:15:00.003+01:00

Är det något jag gillar så är det gratis trådlös uppkoppling i kombination av en faktiskt riktigt god cappuccino! Börjar mitt arbete idag officiellt efter julen med att sitta på Waynes och förbereda mig inför det kommande året med en massiv text innehållande hela Högskoleförordningen, STORA utbildningsbevakarpärmen som Monica så snällt gjort samt hennes helt fantastiska manual till jobbet.

Julen i bilder

2009-01-02T01:36:00.009+01:00

Nytt år 2009! Passar på att uppdatera med lite bilder av från advent och helgerna...

Det här fina pepparkakshuset fanns på Strömpilen i år. En klar favorit och inspration för det egna julbakandet nästa år!
Vår första jul med en öppen spis... kan det bli mysigare än att sitta och grilla korv framför en muntert sprakande brasa? :)
Li var en sååå SÖT Lucia på sitt dagis!

Men hon var rätt så trött efteråt... :-P
Det brukar vara en tradition att pappa och jag går ut i de stora skogarna hemma och väljer oss en gran varje advent. I år då lillan och jag inte tog oss upp till byn i lagom tid fick vi krypa till korset och göra som stadsborna gör. Här ovan är lillan med vår STORA gran från Plantagen. Hade tänkt göra en liten budgetgran men med en ganska hög takhöjd att tänka på så fick det bli en Kungsgran i år. Hujeda mig för det priset (ändå lite bättre än de där ockrarna utanför ICA Maxi och Coop!)!

Jo, paketen packades och lackades i år också!

Och granen blev ju riktigt fin till slut då vi äntligen fått hem den i vår alldeles för lilla bil!

Sedan var det så skönt att tillbringa julen några dagar i Ljusvattnet! Även om den här lille killen var glad när vi kom hem igen och han kunde få sin julstrumpa! Leksaksråttan och den rasslande bollen plockades fram ur strumpan på rekordtid och Nisse verkade få en fin jul efter ett vad måste ha varit ett traumatiskt år.

Julepessimism

2008-12-17T22:23:00.002+01:00

Bara för att dämpa alla misstankar att undertecknad börjat hysa en alltför optimistisk tilltro till tillvaron efter vinterns lyckosamma turer känner densamma sig manad att påminna om den gode husguden Winnerbäcks visdomsord. Hade önskat hitta en video men i brist på sådan får ni hålla tillgodo med sångtexten. Och ja, jag vet att gilla Winnerbäck är inte sedan ca tio år allra minsta pk i dessa pretantiösa tider, men jag avgudar hans texter. Sådetså! Det här kan vara en av de mest fantastiska julsånger någonsin skrivna...

det sjungs en sång inatt om ljus i vintertid
hysterisk julefrid
rår med kalla ögon över taken
Fröken Svår vill somna bort och ta sig loss
men tusen tomtebloss
håller Fröken Svår lika vaken
som den glada tomten vid adventsljusstaken

god jul fru Hjärter Dam och Fröken Svår
gott nytt år till all er sorg och era sår
begåvade små barn i stadens kör
sjunger tindrande servilt så alla hör

de sjunger sånger om ett ljus i vintertid
medan mammon i sin svid
drillar dig besatt tills du står naken

det går en gudason på stan med tunga fjät
han tröstade och förlät
men nu så står han själv mitt upp i gråten
en sömnig sil söver i säng fru Hjärter Dam
utan puss och kram
utan ambition att bli förlåten
en uppgiven gest bland världens bråten

en stressad mamma som har skinkan full av jul
blir rädd att släkten kanske inte har så kul
en kärnfamilj med huset prytt med marsipan
kan väl inte längta bort på dopparedan
Familj Vanilj vill fira julen snäll och söt
men en bittermandel göms i deras gröt

det går en ängel runt på stan med tunga fjät
medans mammon fet och tät
lutar sig tillbaks mätt och belåten

det går en sägen om att önska sig nånting
pengar far omkring
vad gör det mammon om nån utgjuter sig galla
det sjungs en sång inatt om ljus i vintertid
en barnakör tar vid
i glitter vakuum kan de hoppas tro och tralla
att Jesus återvänder snart en gång för alla

men om Jesus dog för våra synders skull
så lär han vara bra död i denna mull
fru Hjärter Dam står stel och sjunken ner i dyn
och hon väntar på ett stjärnfall i skyn

inte för att hon vill önska sig nånting
nej hon önskar ingenting
men hon vill se att det som glittrar mest ska falla
(vem vill inte det)

Från mitt kök

2008-12-15T17:22:00.003+01:00

Sitter och tar igen mig själv och mina tankar efter en god dag. Efter morgonens och förmiddagens planeringsmöte och utbildningsbevakarmöte har jag hunnit äta en trevlig lunch med Karin, se dotterns fantastiskt fina Lucia-uppträdande på dagis och delta i ett mycket lovande möte med den nya elektroniska litteraturgruppen på HUMlab. Därtill har jag tagit tag i att åtminstone börja skissa lite mer på uppdraget för Märkeskommitténs hemsida under 2009 samt det andra projektet jag tror mig ha nämnt här. Det är paradoxalt. Ju mer jag äntligen får genomföra många av mina högtflygande projekt och studier desto mer längtar jag samtidigt till något helt annat. Eller är det bara ett resultat av julen?

Den sista tiden, ungefär den här vintern, har jag tillbringat alldeles för mycket tid strosandes om nätterna bland snövita heminredningssidor, präktiga matlagningssidor och bland mina äldre gudar som var mer åt det litteratursociologiska mediehållet eller historiska (läs Jenkins, Svedjedal, Keegan eller Jonsson) samsas nu under vintern Leila Lindholm (ni vet hon som bakar i TV) och Martha Stewart. Jag kanske, trots allt, bara är en förrymd "Stephford wife", på flykt undan muffinsen och bullbaket efterallt? Bland mina nördiga intresseområden finns jakten på de perfekta, klassiska självhäftande etiketterna (ni vet de där blanka med avtrubbade hörn med tunn, blå linje runt och UTAN jobbiga kattungar eller blommor), fascinationen för söta plåtburkar att ha i köket och ett oroväckande intresse för Bento-matlådekulturen från Japan för att inte tala om ett smygökande intresse för Shabby Chic-bloggar med vita sekelskiftsidyller med ständigt pågående cupcakes-bakningar på stora lantköksbord. Och då ska vi inte ens tala om drömmen om den stora kärleken... En Isomac Supergadia.... espresso med känsla, stil och perfekt crema!

Hur botar man en redan etablerad och alltmer tilltagande huslighet innan den totalt tagit över ens akademiska ambitioner? Eller behöver det vara en motsättning?

Eftersnack om 1808-09!

2008-12-01T20:32:00.003+01:00

Förresten! Missa inte Martin Hårdstedt och AnnaSara Hammar i SVTs Eftersnack imorgonkväll! De båda berättar om 1808-09 års krig och deras engagemang inom det historiska fältet samt den aktuella pjäsen som jag skrev om nedan. Så... om ni inte ska gå på premiären se gärna detta inslag!

2 december, SVT 2, klockan 22.30!