Den senaste tiden har inte varit lätt. Ibland har det känt som om allt skulle drabba just mig. Det har varit lätt att gå ner sig och fastna i onda tankar och mest känna bitterhet mot all otur. Mår man så när man just ska fylla 30 år är det extra lätt att se saker i ödesmättat ljus. Var det så här livet skulle bli? Vad har jag egentligen gjort av de senaste åren då jag mest stretat på i ständig motvind?
Jag har nu tagit steget över 30 år. Jorden gick inte under. Och underligt nog har jag de senaste dagarna börjat känna mig mer tillfreds än någonsin. Visst, jag är fortfarande utan jobb och inkomst, doktorandtjänster ligger ute utom räckhåll och troligen kommer mina vänner ha en vardera professur innan jag ens är i närheten av att gå på mitt första högre seminarium som avlönad. Men saken är den att den här balansen som börjat infinna sig beror på ett antal vändpunkter när botten liksom är nådd. När saker inte kunde bli mycket värre.
För några dagar sedan fick min sambo mig att inse att jag var på god väg att fastna i något som inte var jag. Ett destruktivt beteende att se motgångar som en del av vem jag är och vem jag ska bli. Motgångar och misslyckanden är inte jag. De har bara oturligt nog råkat komma lite många på en gång. Men de är fortfarande ingen del av mig själv och vem jag kan bli. Det var en viktig insikt.
En annan viktig insikt var att det faktiskt finns människor omkring mig. Människor som faktiskt verkar tycka om mig oavsett vilken akademisk status jag har eller inte har. Även om jag totalt fallerat som student. Något som jag min dotter, 7 år gammal, länge försökt säga men jag inte förstått. De senaste dagarna i samband min födelsedag har alla glada tillrop och gratulationer påmint mig om dessa människor omkring mig. De är där för vem jag är, inte för vad jag åstadkommit eller inte åstadkommit. De har inte försvunnit fastän jag fortfarande inte har en PhD. Att inse detta gjorde att började förstå att jag omedvetet byggt upp en mörk självbild som faktiskt inte är jag. Den var bara delar av mig själv, mina sämsta delar förklädda till en helhet. Istället för att se mig som en misslyckad student med aldrig på allvar påbörjad D-uppsats är jag faktiskt så mycket mer. Jag är mamma till två underbart kloka barn, jag är en lyckligt lottad människa med goda vänner som både kunnat uppmuntra och våga säga sanningar, jag är en rotad trygg individ i varifrån jag kommer och var jag vill. Oavsett vad som händer vet jag var har mitt ursprung och var jag vill.
När jag nu är 30 år så inser jag att allt som jag sett som misslyckanden och otur faktiskt tvingat mig att inse vem jag är. Jag har aldrig rest jorden runt eller hoppat bungyjump men jag har gjort en massa misstag och lärt mig vem jag är. De här misstagen, misslyckandena och magplasken är faktiskt något som jag idag är tacksam för. Hellre 30 år av trial n' error än 30 säkra år av skyddad verksamhet. 30 år av rätt många misstag har gjort mig vuxen på ett sätt som 30 år av medgång aldrig kunnat göra. Jag vet vem jag är idag och jag trivs rätt bra i mig själv. För jag är en förbaskat mycket mer ödmjuk person idag än då jag var 19 år. Jag kommer att fortsätta göra dumheter och säga grodor, men som vuxen behöver jag inte vara perfekt och kommer därför lättare våga erkänna mina fel. Jag tror att 30 år och en känsla av att kunna stå för sina fel och att man inte är perfekt och därför kunna ändra sig, är den skönaste känsla som kan infinna sig i livet.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar