Analog nervositet

Hur klarade man sig innan datorn? Även om jag tillhör den generation som kom i brytpunkten mellan det analoga och det digitala samhället så kan jag knappt minnas en tid innan vi hade allting smidigt och behändigt sparat digitalt. När jag var barn fick jag följa med en kompis och dennas pappa på en datorkurs via ABF. På denna kurs fick vi ta datorkörkort, det vill säga lära oss att skriva på en dator, korrekt fingersättning, använda musen för att högerklicka, klippa och klistra in bilder samt måla i Paint med olika pennbredder. Som avslutning fick vi tillverka ett julkort i Paint, redigera det och spara över på diskett. Disketterna tyckte vi var mycket smidiga. På högstadiet fick vi i uppgift att gå in på MSN och etablera kontakt med någon okänd person i cyberrymden. Jag fick kontakt med en 25-åring kanadensare från Montreal. Min lärare tyckte att jag var jätteduktig och uppmuntrade att "tänk, nu kan du skicka brev på en sekund till vem som helst på andra sidan jorden! Skriv och berätta lite om dig själv!" utan att reflektera vidare över hur bra det var att en fjortonåring etablerade kontakt med en okänd 25-åring. Datoranvändande, digitalitet och sociala medier var något annat då. 

Idag kan jag knappt tänka mig att fungera utan att ha datorn som ständig hjälp. Mina analoga kursplaner, fullständigt osparade annat än i Post-it-lappar och i mitt minne ger mig gråa hår. Om något händer med dem har jag ju ingen backup. Hur gjorde man förr? Under arbetet med kursplanerna har jag insett hur bortskämd jag är med att alltid kunna veta att det finns en extra sparad kopia någonstans och att mitt arbete till och med skulle överleva en eldsvåda. Tänker mig den stackare som efter nästan avslutat avhandlingsskrivande fann att hunden ätit upp analysdelen eller den person som skrivit sitt livs epos bara för att upptäcka att någon ivrig friskluftsivrare öppnat ett fönster och låtit papperna flyga all världens väg. Hur bar man sig åt?