Så smyger den sig på en igen... den där rastlösheten, winnerbäckskheten som kommer med hösten då regnen återvänt. Jag får liksom ingen ro. Så mycket att göra, så många drömmar som sträcker sig mot himlen. Så mycket energi men så lite sömn. En röd tråd fullt synlig i det strikta grå. Då man är trött på alla präktiga måsten och vill ut i ruffigheten, känna regnet, bli dyngblöt och vägra tro att alla gamla ideal har dött. Då asfalten och de röda löven frestar skimrande. Då drömmarna hägrar över radhustaken och alla villor blir för trånga labyrinter som man letar vägar ur. Den 29-åriga tvåbarnsmamman vill fly och rymma över taken, hon vill springa högt över marken och aldrig, aldrig mer känna sig bekväm och stadgad, trygg och tam. Winnerbäck fångar vardagstrivialiteten, fastlåstheten. Det händer varje år.
Så ser jag ett foto av min dotter. Och jag känner mig rätt gammal. Rätt slut för drömmar om revolutioner och för att sitta på tak och se mot nya himlar. Nyss ett litet barn som skulle tas omhand och bäras. Nu ser jag drömmar, framtid, oro och de stora tankarna i min dotters blick. Och hon lyssnar på Winnerbäck. Hon lever i Söndermarken precis som jag.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar