27 januari 2013

Doktorand!

... Och den 23 januari, ungefär någon gång vid 13-tiden fick veta att jag är doktorand! - Doktorand i pedagogiskt arbete vid Institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap inom  forskningsprojektet Rum för lärande och rektor Lena Gustafssons samt universitetsstyrelsens stora satsning på interaktiva lärmiljöer vid Umeå universitet. Allt är inte formellt klart ännu, universitetsstyrelsen ska som jag förstått det först skriva under kontraktet för satsningen på projektet men sedan... sedan är jag verkligen forskarstuderande på allvar för bedömargruppen har valt mig!

D o k t o r a n d !  Det är precis samma nästan overkliga känsla som då jag var barn och letade efter stora tydliga tecken på förändring i mina händer för att intala mig att jag verkligen fyllt fem. Även om det på ett sätt tagit många jobbiga år hit känns omställningen samtidigt så plötslig att jag tänker att det knappt kan stämma (men det gör det, bara nu universitetsstyrelsen skriver under kontraktet för satsningen vid nästa sammanträde, vilket jag iofs drömmer mardrömmar om att de inte ska göra av någon anledning). Ena kvällen fyra år. Nästa morgon fem år och med förmodat stora händer. Ena dagen arbetslös och på väg att slutligen ge upp. Nästa dag doktorand och redan inskriven på en forskarkurs med inläsning till tisdagen veckan därpå. Det här är inget värdigt inlägg för en forskarstuderande men just nu, i några få dagar innan allvaret börjar har jag gett mig själv lov att vara så här jublandes löjligt glad.

Jag är med. Jag är där. Jag är forskare. Mina händer måste bara på något vis faktiskt ha vuxit sig större sedan förra veckan. För något har hänt. JAG ÄR ÄNTLIGEN DOKTORAND!




29 oktober 2012

Äta ensam

Jag skulle utgöra en mycket dålig resande forskare, stereotyp affärsman eller vadsomhelst som skulle måsta uthärda ensamma middagar på flygplatser och pubar. Det insåg jag idag efter att drabbats av enorm lappsjuka efter enbart fem minuters väntan på min ensamma plankstek på en som just då upplevdes gudsförgäten "brittisk" pub på Norrmalm. Som den litteraturvetare jag ändå är hade jag efter ihärdigt romantiserat flanerande i hällregn över mörkt gatstensblänk funnit "min" pub, ett ställe att intaga föda som det anstår en litteraturvetare: Shakespeare Inn. Stället visade sig vara tämligen tunt på litteratur men hade ett istället relativt imponerande ölsortiment vilket tyvärr inte gagnade mig då jag inte dricker öl (förutom Guinness och då kan jag lika gärna hoppa över middagen). Jag kom att sitta där och reflektera över hur många människor som gjorde den där grejen, dvs sitta och se tappra ut ensamma på en pub, bättre än vad jag just då gjorde. I högtalarna spelades sjaskiga åttiotalsballader Say you say me.... say it together naturally och alla satt om par. Utom jag. Jag försökte förgäves se sådär smart, intellektuell och forskande ut som om jag gjorde detta, dvs åt ensam, högst normalt och hur världsvant som helst. Det såg bara patetiskt ut. Planksteken blev till sågspån och jag visste att jag var såld då mitt enda triumfkort, den medhavda boken för eskapism och cool intellektuell attityd, inte var medhavd utan snarare glömd hemma i bokhyllan. I ett sista desperat försök att fly mitt illa läge såg jag ut genom de smutsiga rutorna och betraktade människorna som passerade förbi i regnet utanför. Jag påbörjade ramarna för en riktigt trevlig liten berättelse ända tills jag insåg att den tragiska udda karaktären som var berättelsens centrum var jag själv. Och i mitt känsloläge just då hade jag ingen lust att ikläda mig rollen som missanpassad Margot Tenenbaum mer än jag redan kände mig. 

Så, hatten av till alla som reser med jobb och forskning. Som har bättre pondus att äta ensamma och se ut som de faktiskt uppskattar det. Den här tama huskatten må gilla att resa ensam, att möta folk och prata forskning och högre utbildning. Men äta ensam, där går hon bet. 

22 oktober 2012

Bokhyllor och deras innehåll

I fredags var det bokbord vid eftermiddagsfikat på mitt jobb. Tre professorer hade fått stränga order/hinter/önskemål/vädjanden hemifrån om att rensa i bokhyllorna och detta kom då oss akademiskt yngre med ännu gapande hyllplan till gagn. Jag kom således hem med tunga kassar av litteraturvetenskap och även en och annan historiskt inriktad avhandling. Hela helgen har gått till att förutom att snörvlandes stå emot eländesförkylningen och hinna se äldsta dotterns medverkan i en flashmob nere på stan, rumstera om i mina bokhyllor för att få plats för nytillskotten. Hur många gapande hål en bokhylla än kan ha tycks nya böcker ändå alltid utlösa vissa logistiska problem. Böckerna ska ju trivas med varandra. Och jag är ju som bekant en vän av ordning och reda, eller snarare förälder forcerad till taktiska placeringar av mer för undertecknad värdefulla böcker så att snart-2-åringen-to-be inte når upp med grötkladdiga fingrar. De böcker som överlevde min egen försiktiga barndom med noggrann användning av bokmärken och inte ett enda skamligt hundöra, bär ändå alla tuggmärken från olika labradorer/schabradorer och de som nu finns i hyllorna lever i ständig skräck för barnens mindre finslipade bläddringstekniker och desammas ostmackor med mycket smör på. Böcker hos mig har det, trots min egen försiktighet, rätt tufft. En del  böcker är faktiskt rentav hopplöst borta och jag tror de kan ha hamnat i Tibet. Man ska aldrig låna ut böcker till personer som luffar runt i vida världen om man själv är en naiv hemmakatt som inte kan tänka sig att ens böcker ska hamna ute på äventyr längre än till nattduksbordet och hem igen. 

Men åter till böckerna som jag kom hem med. De jag kom hem med från det jobb jag har nu. Vid Institutionen för kultur- och medievetenskaper, Umeå universitet. En fantastisk trevlig arbetsplats och en för både försörjningen och självkänslan rolig tjänst efter vårens händelser men samtidigt en begränsad tjänst som snart börjar lida mot sitt slut. Jag har varit på anställningsintervju för ett annat kul jobb vid universitetet och även skickat in en ansökan för en i alla avseenden välsignad tjänst om den blev min. Men framtiden är som alltid så oviss. Ibland undrar jag vad det ska bli av mig. Sett till antal år börjar jag ha skrämmande många år inom akademin med i bagaget. Först en lång variant av gymnasielärarutbildningen, sedan fristående litteraturvetenskap på avancerad nivå och flera år som utbildningsbevakare inom studentkåren och därpå anställningar vid universitetet inom utbildningsfrågor, jämställdhet och administration. Alltid varvat med olika förtroendeuppdrag på nationell och internationell nivå i högskolesverige. Kul, lärorikt, spretigt, spretigt, spretigt... och samtidigt alltid... utbildning. I djup men om någon skulle se kanske det mest skulle se ut som i bredd? En brokig och insiktsfull men speciell väg inom akademin utan att ändå ha passerat gå, dvs, doktorerande. Kommer jag någonsin själv få fördjupa mig nog som jag vill? Äntligen få forska och förtjäna min egen titel som vuxen akademiker med rätt att yttra mig med tyngd? Jag vill upp, vill inte flyta runt som en fisk mellan akademins alla tillfälliga vattenpussar. Jag vill skriva avhandling nu. Jag vill ta mig genom det och få forska och ohämmat kunna arbeta med utbildningsfrågor på universitetet. Det finns inget högre jag vill. 

Nu står de nya avhandlingstitlarna i bokhyllan. De och de andra litteraturvetenskapliga texterna har fått en egen hylla medan böckerna om de två kulturerna, om den högre utbildningens utmaningar och humanioran står för sig. Jag undrar vilken hylla som kommer att växa mest inom några år. Om någon av dem kommer att utökas alls. 




10 augusti 2012

Om barn, starka kvinnor och detta med kulturellt och intellektuellt kapital i sociala medier

Sociala medier. Kan det begreppet överhuvudtaget användas idag utan att någon påpekar att det gått inflation i uttrycket bland alla självutnämna experter på nätet? Whatever.... det finns en sak som jag blivit mer och mer irriterad över och som jag ikväll åter blev påmind om. Och det gäller hur vi uppför oss på sociala medier (alltså de nätbundna forum som vi av någon anledning gör en distinktion med från andra ytor i samhället där vi engagerar oss socialt) och hur vi framförallt anser att vi borde bete oss. Lika ofta som en ny online-plattform börjar bli en trend kommer tweetsen och statusuppdateringarna på andra plattformar om hur viljelösa människor är och på vilket sätt dessa människors användande av nätet är ett uttryck för brist på kritiskt tänkande och följa-med-fisken-beteende. I bästa fall blir man bara kallad "hipster" men oftare antyds exponeringsbehov eller bekräftelsesjuka. Leta bara på facebook bland alla hundratalsgrupper som har titlar som antyder att det är okej att skratta åt folk som för ofta postar saker eller på annat sätt uppför sig så att de kan antas tigga om bekräftelse via "likes". Och jag ska erkänna att jag också stört mig. Jag är inget undantag, åt något håll varken ifråga om att störa mig eller att kunna känna mig träffad av den illa smickrande beskrivningen. 

Emellertid. Om vi bortser från att många människor idag uppenbarligen stör sig på andra människors beteende på populära nätforum som facebook, twitter och Instagram eftersom att andra påstås tigga bekräftelse på olika sätt samt att hipsterbeteende är "såååååååå 2011!" finns det något som faktiskt får mig att bli riktigt irriterad själv. Kanske som en underlig metakommentar men det som stör mig allra mest är att folk stör sig på andra med den självklara rätten att få avgöra om hur det rätta användandet av en plattform ska se ut. Och det jag syftar på är inte den jag kan tycka befogade irritationen på människor som spammar andra eller uppenbara troll som beter sig illa. Det jag syftar på är när folk i min omgivning börjar spy galla över vad som andra i deras omgivning postar. VILKEN typ av statusuppdatering som deras väninna tenderar att skriva och MOTIV som någon vän ofta har på foto. Skulle klagomålen som yttras i statusuppdateringar eller via facebookgrupper och så där hurtigt "jag-vågar-säga-sanningen-och-är-inte-en-sådan-där-mesig-tyst-grå-medie-råtta-som-mina-vänner"-rader på Twitter, vara jämnt fördelade över olika typer av statusuppdateringar och motiv skulle jag nog tänka att det hela visar människors olikhet och att vi alla uppskattar olika och stör oss olika.

Grejen är att kritiken, upprördheten, frustrationen, ilskan, hatet faktiskt enbart inriktar sig mot småbarnsföräldrar och i synnerhet sådana som i olika ordalag anges som patetiska kvinnor som saknar liv.  De som nämner sina barn via sina sociala medie-konton eller postar bilder av sina barn (och nej, kritiken handlar inte om någon är orolig över det lilla barnets integritet, upphovsrätt eller liknande). Det tycks råda någon slags pseudo-feministisk korrekthet i att man inte bör nämna sin barn på nätet, inte vad de gör och att man är stolt över dem och framförallt ska man inte visa ett foto av dem. Gör man något av detta utsätter man sin omgivning för ett fruktansvärt lidande nog smärtsamt att de stackars utsatta inte bara skapar gemensamma intressegrupper för stöd utan även hela bloggar om det plågsamma fenomenet som förstör hela deras nätbundna livsstil. Barn är av ondo. Iallafall på nätet som är och ska förbli en vuxen lekplats där man inte ska bli påmind om barn. Eller? Vad är det man inte vill bli påmind om? Vad är anledningen till att man stör sig? En liten helt ovetenskaplig snabbtitt på innehållet i de frustrerade utläggen om barns textliga och visuella närvaro på våra vanligaste nätgemenskaper tycks peka på två möjliga svar: a) personer som inte har barn och/eller försöker men av olika skäl inte kan få barn blir stressade av det de upplever som "tjatet om kompisars barn" b) vuxna människor som ofta omtalar sina barn och visar bilder på dem borde egentligen skriva om mer intressanta saker.

Om vi tillåter oss att lika ovetenskapligt som i min föregående analys anta att den stämmer och följa upp dessa två alternativ vad får vi då? A-gruppens skäl kan anses förståeliga då de lever ett liv där barn inte är intressanta och ingår i deras egen sfär eller då de stressas av sin egen längtan efter barn. Denna grupp utan barn består alltså i två mindre grupper: de som inte har barn och inte heller vill det, dvs helt saknar intresse för ämnet barn, och de som hemskt gärna vill ha barn men inte har det. Det är egentligen i den andra gruppen, b-alternativet som jag börjar bli upprörd. För vad anger man egentligen då man tar sig rätten att bedöma vad som universellt är intressant och inte intressant och på vilka grunder gör man det? Ofta har jag hört bekanta (med eller utan barn) säga att någon med barn blivit så trist och tråkig sedan hen fick barn. Om det är hon som fick barn och är en av de utpekade med "sååå boooooooring" statusuppdateringar/tweets/IG-hashtags/you name it... är hon dessutom en rätt patetisk kvinna som verkligen inte fattat att detta är 2000-talet då kvinnor gör karriär och har ett liv utanför hemmet och barnen. Hallå! Tecken på tragik va att en kvinna idag bara tjatar om sina barn istället för om sina häftiga jobb!

Onekligen får man en upplevelse att det finns tysta överrenskommelser om vad som är okej att skriva och visa på nätet, att det skiljer sig mellan könen och att vissa livsstilar är öppna byten för andras rätt att skratta, peka finger och förhärliga sitt eget val av liv. Och är det kanske inte där skon klämmer. För det handlar om val. Och vem som har möjlighet att göra val och vem som inte har denna möjlighet. Om någon orkat läsa det jag skrivit fram till nu kanske någon orolig som känner mig anar en dold Per Ström i deras jämställdhetsivrande väninna och nu i detta ögonblick desperat försöker checka om skribenten är en inhackad student från förr som fick dålig support från sin utbildningsbevakare. För är det inte anti-feministiskt att uppmuntra kvinnor att fortsätta skriva om sina barn och låta livet centreras kring de mjuka värdena såsom barn, blöjor och ohämmad föräldrastolthet över stapplande steg och lustiga uttal av tandgluggspysslingar? Borde inte jag som inte alltför sällan förbannad feminist stå enad på samma sida som de arga som höjer näven i luften och ropar ¡Ya, Basta! åt dessa förhatliga sepia-bilder av små, knubbiga människor i solhatt? Dessa bilder som bara anger hur tröttsamt trista knubbisarnas mammor blivit sedan de födde dem.

Ett helt annat perspektiv är att alla statusuppdateringar och alla fotomotiv är precis lika förbannat irriterande. Det handlar bara om vem som du frågar och i vilken livssitatuon den tillfrågade befinner sig i själv. Tro mig. Jag har haft båda perspektiv. Även om jag för närvarande hör till den utpekade gruppen trista mammor till synes utan liv annat än mitt moderskap. När jag under några år jobbade inom studentkåren handlade mina blogginlägg, tweets och statusuppdateringar närmast uteslutande om utbildningspolitik, resurstilldelningssystem och konferenser kring den högre utbildningen. Då tempot i den typen av jobb som jag hade då är precis så galet hett som man själv väljer att engagera sig för och jag alltid varit den helhjärtade typen levde jag i två års tid i en konstant bubbla av ministeruttalanden, utredningsnervositet och retweetad information om högskolesfärens kamp mot Svenskt Näringsliv. Samtidigt hade jag ett privatliv som, delvis på grund av mitt arbete, inte kanske var det jag mest hade önskat mig. I jobbet kände jag mig trygg, rätt bra och full av energi. Privat så var allt om än inte illa så iallafall inte lika flärdfullt roligt. Vänners, framförallt kvinnliga vänners, upprepade bilder av välmående familjer och rödknutad huslycka fick mig att ibland bli både grön och röd av de känslor som de väckte mot min vilja. Om man kom hem från jobbet klockan tio på kvällen efter att ha suttit med administration och försökt rädda en studentsektion bara för att mötas av leende, välkammade barn på nätet fick man onekligen dåligt samvete för att man inte hunnit kamma sitt eget barn till samma leende. Jag började känna att de var ju rätt patetiska de här som bara trodde att barn var allt och lät allt kretsa kring det till den grad att de utsatte mig och andra som hade ett riktigt liv fullt av variation för deras ensidiga skryt om familjeliv och hjulbenta angivet söta telningar. Det gick så långt att jag stängde av nyhetsflödet från en del av mina gamla vänner. Jag blev less. Jag tänkte ungefär allt det där som står i grupperna som jag idag själv irriterar mig över.

Så blev jag väntandes med mitt andra barn och förlorade i samband med det möjligheten att fortsätta på mitt arbete. Länge klamrade jag mig fast vid en del förtroendeuppdrag men efter graviditetsåkommor som jag aldrig trodde att just jag skulle drabbas av och en påföljande lika för mig osannolik kolikhysterisk tid tvingades jag motvilligt allt mer inse att mitt liv hade bytt fokus. Jag var samma utbildningspolitiskt intresserade och engagerade person men praktiska omständigheter hade gjort att min hjärna rent konkret bara pallade av att försöka lösa de mest basala rutinerna i livet: ge mina barn mat och få i mig själv mat för att ha mat åt dem i mina bröst, sova då jag fick någon timmes frist och på övrig tid lösa akuta problem med trasiga barnvagnar och trasslig föräldrapenning som slog hårt mot en student utan inkomst. Ju mer den praktiska vardagligheten slog till desto mer försvann omvärldskollen och desto mer handlade allt om mina barn och om mig som mamma. Inte för att jag ansåg att mina medsystrar skulle bli som jag eller för att jag ansåg att jag hade något häftigt småbarnsliv att skryta med och pika de barnfria/barnlösa med. Inte för att jag valde att ge upp att vara en stark, förvärvsarbetande kvinna med skärpa och koll på Kulturnytt eller bokutgivning. FÖR att jag hamnade i livet i något som krävde all min uppmärksamhet vare sig jag ville det eller inte och att det hade varit en förbannad kvinnoförtryckande lögn om jag hade måstat låtsas som ingenting och krysta fram en enda intellektuell rad om Jan Björklunds senaste utbildningspolitiska fadäs. Samtidigt som kvinnor uppmanas att leva i det (post-)moderna samhället där de gör akademisk karriär och skiter i att bejaka sina av patriarkatet utpekade mjuka sidor verkar det också finnas någon slags visshet att kvinnor som ändå drabbas av att deras biologi slår tillbaka mot dem oavsett feministisk uppfostran (läs: graviditetssjukdomar, mjölkstockning, kolik, förlossningsdepression, amningshormonbaserad flummighet, befogad fysisk trötthet efter nattvak och framförallt slående brist på antalet händer då en hand håller barnet och den andra nappflaskan vilket ställer till det för forskningspublicerande i görning) inte ska erkänna detta som kvinnliga lipsillar utan i linje med patriarkatets linje hålla huvudet högt och bära den dubbla bördan. Va en stark modern kvinna och sparka hårt mot patriarkatet men vad du än gör, visa inte upp något annat än att du har ett liv som en schablon av en man i nämnda patriarkat. Gör karriär, twittra om din karriär, ta bilder från kongresser i din karriär men erkänn inte att du har barn och att de betyder något för då är du bara en patetisk trist kvinna utan liv. För liv är inte barn. Det tillhör det lågutbildade tragiska medsystrarna som du som akademiskt skolad kvinna närmast medlidsamt på kolonialt vis ska klappa på axeln samtidigt som du belåtet tänker att du minsann aldrig i livet skulle skaffa en rosa Barbie till din dotter om du någon gång fick en sådan. Skaffa dig gärna barn som kvinna men för Simone de Beauvoirs skull erkänn inte att du även har ett modersskap som får dig att gå på knäna och ömse känna att du är så jävla bra för att du faktiskt klarar av att en dag i taget uppfostra barn till självständiga individer.

Summerat. Intrycket av vad som är okej och inte okej på sociala medier är att precis allt tjat är okej så länge det inte handlar om barn. Då är det okej att skratta, peka finger och högljutt gnälla över en människas patetiska liv, begränsade sfär och icke-distanserade skryt. Då är det okej att säga att en kvinna är rätt misslyckad verkligen borde ägna sig åt något mer intressant än sin biologiska avkomma. Och ingen hänsyn verkar tas åt att vi alla är människor i olika livssituationer varav alla inte har haft den praktiska och/eller ekonomiska möjligheten att röra sig inom de önskvärda sfärerna av akademisk intellektuell diskussion. Den på nätet självutnämnda rätten hos folk att störa sig på att andras liv mest verkar bestå av deras barn och att de därför borde bespara sin omgivning detta, är lika befogad eller illa befogad som att börja känna sig jävligt trött på självförhärligande skryt om antalet skrivna artiklar, konferensdeltagande eller närvaro vid ministerbesök. Det störande ligger i betraktarens öga men det skrämmande finns i när det bland vänsterorienterade vänner börjar finnas ett dolt och kanske omedvetet klassförakt där folk hånas för en nätnärvaro, en livsstil och en livssituation som bör ses i ljuset av ekonomiska och kulturella omständigheter istället för att bli en källa till närmast högerretoriska spefulla kommentarer och hån. Det är inte alla människor som har råd och praktisk situation för att hålla sig inom de accepterade ämnena för statusrader eller bilder. Det är inte alla som har tillgång livet igenom till detta kulturella och intellektuella kapital som det faktiskt är. Och vad är det som säger att skryt om barn (som kanske för stunden utgör en människas hela liv) är värre än skryt finansieringsavtal och publiceringsframgångar? Vems värld är begränsad? Och varför tacklas kvinnor hårdast av sina medsystrar om de inte håller den patriarkala karriärstandarden utan kraschar i sin biologiska mjölkdimma i några månader och ve och fasa postar en bild av en kladdig unge istället för en artikel från kultursidorna?

I en jämställd modern värld önskade jag att vi levde i ett samhälle som tillät var och en leva det liv hen ville leva och om en människa befann sig i ett livstillstånd tilläts vara där utan spefullhet från de som hamnat i det mer hyllade livet. Det är ingen god feministisk gärning att både skratta åt den utpekade misslyckade medsystern och samtidigt undra varför vissa bara stannar kvar i hemmet och inte vågar göra karriär. Det är tröttsamt att vi lever i en värld där hårda världen alltid hyllas trots att vi gör uppror och säger att patriarkatets strukturer måste raseras för en bättre värld. Det är tröttsamt att jag som människa tycks måsta välja mellan att klassas till schablonbilder av klassiskt manlig karriär eller kvinnligt våp till hemmafru utan hjärna. Att människor överhuvudtaget hånas för att de låter livet i en period handla om sina barn och sina hem. Att samhället så tydligt visar vad som är något att vara glad och stolt över och vad som är rätt att trampa på. Jag kanske drar detta med skillnad i kritik (läs gnäll) mellan könen för långt men något underligt är det att jämställdhetsinsatta människor inte i första hand kritiserar en samhällsstruktur som fortfarande håller kvinnor kvar i hemmen medan männen är på jobbet för sin högre lön utan går fram med versalerna mot att de hemmavarande kvinnorna är respektlösa nog att på nätet visa upp sina liv under denna skamfyllda tid för en kvinna då hon inte gör karriär och hänger med i diskussionerna om Bordieu.