Tänker idag på farmor. Denna mest starka, framåt och handlingskraftiga kvinna jag någonsin känt. Idag skulle hon ha blivit hundra år. Och jag tänker på hur kvinnors drömmar alltid mött ett strukturellt motstånd och hur denna orättvisa varit grunden för att vi idag ännu kallar en kvinna som varit företagsam och handlingskraftig för stark och modig. För det måste vara starkt och modigt att ta för sig som kvinna. Som kvinna blir du alltid ett undantag. Ifrågasatt, hånad eller hyllad för att du gör något och att du är kvinna. Samhället är inte för dig. Du är stark om du trots samhället skapar dig ett liv och njuter av det.
Min farmor skapade sig ett liv. Trots att hon på många vis alltid befann sig i en traditionell kvinnoroll fanns det en förmåga att inom förutsättningarna hela tiden skapa sig utrymme för liv och drömmar och föra dessa drömmar vidare till sina barn. Som ung tonåring (ett begrepp som inte ens fanns på den tiden då barn bara var arbetskraft och därefter giftasvuxna) hade hon tänkt bryta upp från den lilla byn i norr till Stockholm och söka jobb men ska ha fått order om att vända om då hon satt på tåget ner. Hennes äldre syster hade fått barn och behövde akut hjälp därhemma och drömmarna om huvudstaden och självständigt arbete blev barnhjälp hemma i byn igen. Det fanns inget utrymme att protestera. Hon mötte farfar och uppfostrade nio barn på ett litet jordbruk men såg till att då hon själv inte fått någon riktig utbildning skulle hennes barn uppmuntras till det desto mer. Hennes egen livsposition skulle inte på något sätt innebära att barnen förvägrades de drömmar hon haft själv. Farmor höll på egen hand igång ett jordbruk och en familj under krigsår och ransoneringstider medan hennes man, min farfar, var fast vid gränsen mot Finland och hela världen bombades sönder och ingen visste hur det skulle gå. Min pappa föddes alldeles innan krigsutbrottet. Under nästan hela sitt vuxna liv var hon bonde tillsammans med farfar, uppfostrade barn och slet på gården. Då hon gick i pension bestämde hon sig för att sälja gården, skaffa körkort och dra runt farfar på bilsemestrar runtom i landet. Jag minns vykorten som brukade komma från alla möjliga platser. Jag minns den gamla röda Amazonen som brukade damma in på gårdsplanen hemma då hon kom med farfar för att vara barnvakt medan mina föräldrar gjorde slåttern. Runt farmor fanns en energi, en okuvlig handlingskraft och under alla år som hon stannat på gården istället för att kunna fullfölja drömmarna om jobb i Stockholm blev hon aldrig bitter utan såg till att roa sig desto mer då hon tagit körkort i sextioårsåldern och nu stod fri att leva livet. Jag beundrar detta. Hur hennes styrka aldrig var på barrikaderna eller i protesttågen men i vardagen. I den roll som samhället tvingade på henne visade hon kurage och livsmod. Det är också en slags feminism. En slags vardagens protest utan samtidens eloger eller för den skull hån. På samma gång som jag tycker det är synd att denna generations starka kvinnor just ska behöva betecknas starka eftersom att de inte gav upp (samhället borde ju ha varit så lika för alla att ingen behövde vara stark för att leva ett fullvärdigt liv fri av sin egen vilja och sina egna drömmar) så är minnet av min farmor och hennes självständiga attityd en förebild för kvinnlig styrka och mod. Det är en påminnelse om att kampen för den frihet kvinnor har idag att utbilda sig och bli vad de vill bars upp av denna generations alla kvinnor. Inte bara de som lyckades, de som skrev böcker och stod på barrikaderna utan även de som i någon mån misslyckades men desto mer uppfostrade sina barn att tänka fritt och högt.
Det ger mig mod idag.
Jag ser i dagspressen och på de så kallade sociala medierna hur hatet frodas i alla vrår och värmen människor emellan påstås kosta för mycket för de vita, för de kristna, för männen, för de välsituerade som haft tur, för alla de som nu föraktfullt trampar på samhällets mest grundläggande kitt: respekt för andra och medmänsklig tillit. Jag noterar hur kvinnor hånas då de inte anpassar sig efter att vara sexobjekt åt männen. Inför mina ögon går flera hundra år av långsam process i vad som påstås vara välutvecklade länder tillbaka till den råa sexualiseringen av könens tidevarv. Det är så lätt att förtvivla. Att tänka att all kamp var i onödan. Att alla de kvinnor och män som kämpat för det vi har idag gjorde det förgäves, att deras mod att i första rummet vara människor och inte sina kön var förgäves. Nu då högervindarna blåser kalla mot demokratin och alla människors lika värde. Då flera hundra år av kamp för att även kvinnor ska få existera fria i sin egen kropp bemöts med ointelligensens krav på företräde framför både hyfs, grundläggande empatisk förmåga och vetenskaplig forskning går mina tankar i någon slags förtröstan tillbaka till min farmor och den kvinnliga styrka hon besatt. Det finns flera hundra år av mänsklig kamp för att vi ska vara fria i våra egna kroppar, för att drömmar ska få besannas och att strävan efter kunskap och bildning ska vara för alla. Med flera hundra år av männniskors längtan och hopp om detta kan inte en samling trångsynta individer som låtsas representera en helhet på Internet visa sig mer än väldigt, väldigt patetiska och tragiska för sin egen mänsklighet. Det finns mer än hundra år av kvinnodrömmar och min egen farmor som skulle ha blivit hundra år idag påminner mig om att kampen alltid förs även om den gör det tyst i vardagen. För varje kvinna som lever och när drömmar påverkar hon andra att också göra det. Drömmar och beslutsamhet är starkare än hatet och trångsyntheten.
